Nattlig promenad

Joan stiger ut på borggården och andas in den lätt kyliga vårluften medan hon njuter av lugnet. Musiken och dansen inne i den stora salen hade till sist blivit för mycket, hon kunde knappt utskilja sina egna tankar till sist. Inifrån kunde hon fortfarande urskilja musiken och skratten och ett litet leende kan urskiljas på hennes läppar om man ser noga på henne. Några tankar vandrar sig snabbt till Isabella och hennes uttryckta oro över att Coneall fastnat nere i Cordoba, men hon skakar snart på huvudet. Hon ville inte tänka på Cordoba nu, inte en kväll som var ägnad åt festligheter.

En lätt kylig vårbris får henne att snabbt huttra till och hon ser sig om, som för att se vart hon ska ta vägen medan hon funderar på om hon behöver en mantel eller klarar sig utan bara hon kommer iväg.

Fenrir hade noterat att Joan försvunnit ut och nog hade det inte gått länge än att han hann ursäkta sig, innan han följde efter. Trots allt mindes han fortfarande en del löften han gett henne som inte riktigt hunnits med att uppfyllas.

- Joan! Vänta på en gammal viking, än hon snäll!

Nå, kanske var han inte så gammal ännu, men han hade fått i sig en hel del under kvällen, så lite vinglig var han allt. Några tankar gavs Bjorngrim, men någon skulle hämta honom också.
Fenrir slöt upp bredvid Joan med ett flin, som alltid.

- Vacker kväll, inte sant?

Joan ser sig om när hon hör sitt namn och ler mot Fenrir. Hon stannar upp och väntar in honom innan hon sedan tar några steg i riktning mot skogen dit hon först tänkt gå, inan hon stannar upp. Med tanke på skymningen som höll på att lägga sig, blev skogen plötsligt mindre lockande. Hon ser sedan på Fenrir igen.

- Inte är han väl så gammal som han vill påstå?

Sedan ser hon sig om på nytt, som för att komma på vart hon ska ta vägen.

- Verkligen en vacker kväll. Jag kände att jag inte ville tillbringa den instängd längre. Har ni förslag på vart vi kan gå?

Hon ser länge på Fenrir, som för att försöka komma på varför han hade följt efter henne ut mitt under festligheterna. Hon hade på något sätt trott att hon gått ut obemärkt.

- Kanske inte, men jag är vinglig och ostadig som en gamling just nu.

Han skrattade gott åt sig själv. Självironi så det räckte och blev över. Stannade upp och såg sig omkring en aning.

- Jadu, det finns flera alternativ på var man kan gå. Skogen, byn, hamnen? Följa vattnet kanske? Med mig närvarande har du inget att oroa dig över oavsett var du vill gå.

Självförtroendet var det heller inget fel på, trots allt. Och nog var han van att försvara både sig själv och andra.
Han hade dock noterat att hon varit på väg mot skogen och kunde nog förstå att det kanske inte var så lockande för en kvinna att å själv. Det fanns otyg i skogen som mer än gärna skulle ge sig på en. Men han hade fördelen att fortfarande se ut som en av de barbariska vikingarna som på något vis verkade sätta lite respekt även i rövare. Kanske hade de sett de underliga idéer de hade för sig titt som tätt.

- Så tenderar det att bli när man dricker för mycket.

Joan ler lite snett, nästan busigt, mot Fenrir och ser sig sedan om igen. Hon hade mest bara velat komma bort och inte tänkt på vart hon skulle gå, men skogen var hennes favoritplats, sen liten, så hon hade automatiskt gått ditåt. Vid Fenrirs uttalande om att hon inte hade något att oroa sig över med honom närvarande skrattar hon till lite.

- Kan jag verkligen vara helt säker på det menar du?

Återigen ler hon nästan busigt åt honom och det är nästan så ögonen glittrar lite.

- Men vi kanske kan följa vattnet? Skogen känns lite riskfyllt såhär på kvällen, speciellt utan hundar, mannar och båge.

- Det har jag redan märkt, min dam. Alldeles för många gånger också.

Han stod still, sträckte bara ut ryggen efter att ha suttit i konstiga vinklar och pratat. Flinade till än större och nickade övertygande.

- Självklart! Det värsta som kan hända har du redan med dig, inte sant?

Självinsikt, må hända? Dock nickade han en aning och erbjöd henne armen innan han började röra sig ner mot vattnet.

- Kan hända. Jag är inte van att ha hundar runt mig, eller bågar. Eller skogar, för den delen. Fenrir skrattade högt till.

- Du har aldrig funderat på att dra ner på mängderna kanske?

Joan ser ut att fundera en stund innan hon tar Fenrirs arm och långsamt går ner mot vattnet. Sedan ler hon igen.

- Så, om ni är det värsta som kan hända, hur kan jag då vara säker i ert sällskap?

Hon skrattar lite och försvinner sedan lite snabbt bort i egna tankar. De drev bort mot första gången hon fått följa med ut och jaga, hur överväldigad hon hade blivit och funderingar på hur Fenrir skulle ta det. Hon hade trots allt erbjudit honom att följa med ut på jakt nån gång. Plötsligt ruskar hon lite på sig och ser på Fenrir igen.

- Nå, följer ni med och jagar någon gång, ska ni få bekanta er med alla tre.

Hon ler igen.

- Dra ner på..? Nej, verkligen inte!

Han flinade dock. Var ändå ganska stadig när hon tog hans arm. Han visste mycket väl att han borde kanske dra ner på drickat såhär på offentliga tillställningar, men det var ju gott också.

- Jadu. Det är en bra fråga, inte sant?

Åter det där skälmska flinet som aldrig riktigt verkade vilja lämna honom.

- Hm, ja, jag har sagt att jag ska, inte sant? Men först måste jag ta i tu med tråkigheter. Kan tala om att jag läst mig genom den där boken jag fick av dig, nu. Som jag sagt innan. En fin sagobok.

Joan skrattar åt Fenrir.

- Nå, då har ni ingen annan att skylla på än er själv.

Joan ser på Fenrir, nästan som om hon försökte komma på något.

- Mja, tur att man kan ta hand om sig själv.

Hon blinkar lite åt honom medan hon buffar till honom med armbågen i sidan.

- Jo, du har ju sagt det, men vill du inte, tänkte jag inte tvinga dig.

När han drog upp om tråkigheterna nickar hon mest och ser sen bara framåt för en stund.

- Aldrig påstått annat heller, min sköna dam. Jag tar på mig full skuld för mitt mående och vinglighet.¨

Han visste trots allt vad som hände.

- Ja, onekligen. Det kan nog behövas i det här sällskapet.

Flinade brett och dansade undan lite som direkt konsekvens av att bli petad i sidan av en armbåge.

- Det är inte viljan som sviktar, Joan, det är tiden. Men snart så. Jag dyker upp nä du minst anar det, skulle jag tro.

- Jo men...

Joan tystnar med en liten suck och drar efter andan.

- Jag bara tänkte att det skulle bli för mycket för dig. Med allt som händer just nu.

Hon ser framåt vägen igen, ser ut över vattnet som glittrar ikapp med himlen och sparkar till en sten. Den flyger iväg och träffar en plåthink med ett plingande och Joan fnissar till lite.

- Jag ser fram emot ert besök i vilket fall.

Ett leende skickas mot Fenrir på nytt när hon rycker till, som om hon kom på något.

- Sagobok säger du förresten? Är dina bättre?

- För mycket? Min kära, jag lever för för mycket. utan något som alltid hände, oavsett vad, så skulle jag snart bli galen och behövas slås i järn för att inte göra något dumt.

Han röck på axlarna och såg mot hinken när stenen träffade den. Stannade upp för att böja sig ner och plocka upp en annan sten och räcka över den till Joan.

- Får jag se hur träffsäker du är med ett kast?

Och vad skulle det här vara bra för, tro? Ja, han hade förmodligen sina anledningar till även det här, även om de kunde vara svåra att förstå.

- Mina sagor, eller min religion?

Det retsamma flinet där igen. Det var viss skillnad mellan de båda enligt honom åtminstone.

Joan ser fundersam ut en stund och när Fenrir räcker henne stenen tar hon emot den utan att först reflektera över att hon fått den i handen. Ett tag står hon bara där och ser på honom tills hon börjar väga stenen i handen och måttar bort mot hinken. Den stod trots allt inte så långt bort, men plötsligt blev det hela en prestation och hon ser nästan nervöst på Fenrir innan hon kastar iväg stenen.

- En båge hade varit roligare.

Snart hörs ett svagt plinkande. Det var en träff, även om den inte var den mest klockrena. Hon ler mot Fenrir.

- Dina.....historier, dina berättelser. Det är uppenbart att vi inte delar samma tro. Och jag är nyfiken på din.

Hon tar något prövande steg framåt igen, för att se om Fenrir tänkte fortsätta promenera eller om han hade andra planer.

Han såg bara på henne. Sa inget över stenens betydelse, eller varför han bad henne kasta den. Men hon tog den åtminstone och kastande. Hörde plonket och flinade till.

- Kanske, men mer sällan till hands.

Röck lite på axlarna igen, alltjämt med flinet liggandes över hela honom.

- Vad önskar du veta? Jag berättar vad du önskar veta.

- Visserligen.

Joan ser något fundersam och säger sedan lågt, nästan för sig själv.

- Man skulle kanske se till att ha den tillgänglig konstant.

Hon ser sedan på Fenrir, nu med ett mycket bredare leende.

- Allt! Berätta allt du kan berätta. Jag har tid att lyssna.

- En dam som har pilbågen tillgänglig konstant? Till och med jag vet att det aldrig skulle gå.

För mycket bestämmelser och åsikter i ett hov för att det skulle gå att tillämpa, skulle han tro. Det fanns trots allt en hel del han inte förstod.

- Hm.. Allt. Jadu.. Vi kan börja med att det inte bara finns en gud som din bok påstår. Det finns flera. Den visaste av dem alla heter Oden. Sedan har vi Tor, åskguden, han är viktig för oss. Freja, kärlekens och fruktbarhetens gudinna. Och en massa fler. Våra gudar kommer och besöker oss människor ibland, dock känner vi inte igen dem, så klart.

Vad skulle han berätta mer, tro? Hon fick nog allt fråga mer specifikt över vad hon var nyfiken på.

Joan ler som om hon vet en hemlighet och rycker lite på ena axeln.

- Har man kontakter så....

Hon låter resten av meningen vara osagd och lyssnar sedan uppmärksamt till det Fenrir berättar. När han slutar fortsätter hon att vara tyst, för visst måste det finnas mer än så. När han inte säger något mer sträcker hon något på sig och lägger huvudet lätt på sned.

- Visst måste det finnas mer än så att veta om! Berätta mer.

- Kontakter tar dig bara visst långt.

Verkade inte låta sig bekommas av hennes kryptiska ord. Handen far dock upp över huvudet medan han funderar på vad han ska berätta och inte.

-Hm... Världen som vi känner till den skapades av Oden och hans två bröder, Vile och Ve. De dräper Ymer, den första jätten, och skapar på så vis världen med hjälp av hans kropp. Olika delar skapade olika ting. Hans kött blev marken, blodet vatten, och så vidare.

Han funderade vidare. Det var så länge sedan han fått tala om sin tro att han glömt hur man berättade den på bästa sätt.

- Odens son, Tor, är som sagt, viktig för mig. Åskstormar på haven är inget jag önskar ska hända. Den här...

Han visade hammaren tydligare, som han hade om halsen.

- Det är en symbol för Tors hammare, Mjölnir. En hammare som alltid återvänder till hans hand efter att han kastat den. I vår tro finns även en jätte vid namn Loke, en slug figur med talanger som får oss att inte önska möta honom utan hjälp från gudarna. Han rös till. Det är efter Lokes avkomma som jag är namngiven. Fenrisulven. En stor, stark best som kommer att kämpa mot gudarna när Ragnarök kommer.

Sucken som kom från honom var tung. Om än kanske namnet kunde stämma med honom med tanke på hur han varit som ung.

- Jo, jo. Men vid en bankett, vid dans och middag, räcker det nog med att ha bågen i närheten bara.

Hon ler och lyssnar när Fenrir fortsätter berätta. Vid hur världens skapades genom att dräpa en jätte blir hennes ögon något större. Hon ser på halsbandet han visar henne och nickar något bifallande då och då för att han ska fortsätta.

- Ragnarök?

Hon ser fundersam ut och väntar på att han ska fortsätta berätta. Vid nämnandet att han är döpt efter Fenrisulven får hon nästan ett beklagligt ansiktsuttryck. Något i hans tonfall när det kom på tal fick henne att förstå att det inte var det bästa och hur någon kunde döpa sina barn efter något negativt kunde hon bara inte förstå.

- Ragnarök? Den här världens undergång, kan man säga. Då kommer de fallna krigare som varit värdiga att resa till Valhall att förena gudarna i striden mot jättarna. Det kommer bli en katastrof. Jag hoppas bara att jag får dö i strid så jag kan anses värdig att sitta vid Odens bord i Valhall.

Det var något att sträva efter. Att få äta fläsk och dricka mjöd med Tor. Det var en längtan han hade. Han ville inte dö av ålder.

- Det sägs att de olika starka förebilderna i vår tro, vår historia, kommer döda varandra, men jag tror inte det. Visst kommer både gudar, jättar och monster dö, men inte som det sägs...

Joan nickar något och lyssnar till Fenrir pratat klart.

- Skulle du bara vara värdig om du dör?

Hon ser på honom och funderar lite för sig själv om en Gud verkligen kan dö. Hon är tyst ett tag, låter det han har berättat sjunka in för att bearbeta det. Nej, historierna han berättade lät definitivt inget som det hon fått lära sig och hon undrar försiktigt hur det kommer sig att saker skiljde sig så kraftigt åt.

- Jag kommer inte till Valhall om jag inte dör i strid. De som dör av ålder, eller andra orsaker, hamnar nere hos Hel, dödsgudinnan. Det är kanske inte fy skam det heller, jag har hört att hon ska vara vacker som en hägring, men samtidigt kan det nog lika gärna vara tvärtom.

Ja, en dödsgudinna som var avkomma till Loke var nog inget som kunde vara alltför vacker, men vad visste han? Han tänkte inte ta reda på det, dock. Blicken vände sig mot Joan.

- Vad funderar du över, Joan?

Joan ser på Fenrir något ögonblick till.

- Så, för mig låter det som, att om du inte dör i strid så kommer du till helvetet. Inga andra gärningar spelar någon roll?

Hon rynkar något på pannan och ser något fundersam ut. Strax efter skakar hon något på huvudet. Hon behövde nog ett tag till på sig för att smälta det Fenrir sagt. Det hela var bara förvirrande.

- Nej jag bara.... Försöker förstå.

Han röck lätt på axlarna.

- Mer eller mindre så, ja. Men att hamna hos Hel är inte samma sak som att hamna i ert helvete. Syndernas förlåtelse och allt det där är löjligt komplicerat. Synder är ett påhitt, även om det naturligtvis är onödigt att döda någon utan en bra nog anledning.

Ja, han kunde förstå hur det hela lät, men för honom var det något annat.

- Varenda av mitt folk strävar dock efter att dö i strid, för det anses lite bättre. Men nog kan jag förstå att det är svårt att förstå.

- Jag bara...

Hon skakar något på huvudet och blir tyst igen sen, funderar på hur hon ska formulera sig.

- Så era gamla och sjuka som inte kan dö i strid får då helt enkelt dö med vetskapen av att de kommer till.... Hel? Istället för till, vad sa du att det var nu igen?

Hon skakar något på huvudet igen, för henne verkade det inte alls vettigt.