En vårdag i hamnen.

- Ser han ut som om han skulle förstå förklaringen för varför hans pappa inte vill ha honom nu, kanske? Men oroa dig inte för att glömma, jag ska komma ihåg att påminna dig.

Hon kunde inte låta bli att le åt Fenrirs ansiktsuttryck. Så bekant och så likt honom, det påminde henne om hur mycket hon saknat honom de senaste åren.

- Kom inte och säg att du blivit så vuxen att du glömt hur det är att vara barn? Jag minns hur vi lovade att aldrig göra det. Dessutom, du har ju varit skild från mig i tio år nu, och mig glömde du inte.

Han slängde bara en blick åt Morag. Gjorde dock inte något för att dra undan armen. Ville hon klappa fick hon klappa. Han hade helt tydligt andra saker som var mer närvarande i hans huvud.

- Erhm.. Jag antar att han inte skulle förstå nej... Menar.. Jag är bra gammal och jag förstår fortfarande inte varför min far inte ville ha mig i närheten av honom.
Han kliade i skägget igen, innan handen hamnade mot relingen.

- Och jag växer aldrig upp.. Trodde jag du hade märkt. Och du har som etsat sig fast i min barndom, du vet, och den minns jag större delen av åtminstone. Den jag inte råkat supa bort.
Han skrattade till lite nervöst och röck på axlarna.

Hon skrattar lite då hon märker hur obekväm han plötsligt verkar känna sig, men bestämmer sig för att inte tvinga honom att diskutera det närmare.

- Kommer du segla norrut någon gång snart? Jag borde ordna en resa hem snart, mor vill nog diskutera bröllopet med mig personligen istället för via brev.

Han funderade ett slag, kliade sig åter i skägget och dinglade lite med benen.

- Jo, har en last som borde tas om hand om ändå.. Men jag tror jag väntar lite till, så jag vet säkert att isen försvunnit helt hemma. Måste ordna ett nytt skepp också. Men jag säger till när jag bestämt mig helt och fullt. Måste diskutera det hela med Leif också.

- Nå, vi kan ju ändå inte åka före påsk. Det är en stor bankett då. Visst kommer du också? Jag ordnar en riktig plats vid bordet åt dig och jag tror inte Torgrim kommer den här gången, så du slipper honom.

- Bankett igen? Brukar sånt hända ofta? Det känns väldigt konstigt och kostsamt att ha det så ofta. Är det samma person igen som har det? Huvudet hamnade en aning på sned. Han hade inte jättebra koll på seder häromkring, helt tydligt. En blick kastades på Morag, som för att se om hon kunde förklara bättre.

- Det har ju varit nästan ett halvår sen förra gången nu, säger hon med ett leende. Den här gången är det kung Arthur själv som bjuder in, fick jag nyss veta.

- Ja, ett halvår är inte så lång tid. jo för sig hinner man kanske få ihop de pengar man gjorde sig av med under förra, och om det är olika kan jag förstå. Så kung Arthur, menar du?
Han kliade sig fundersamt i skägget.

- Hört en hel massa om honom, men aldrig sett honom. Vad är det för person, egentligen?

*Morag rycker lätt på axlarna på fenrirs frågande blick , vad skulle hon, en enkel värdinna i en Ulaidh hamn, veta om de högas seder. Men hon verkar ha funderat en del och ler nu lätt*

"Skulle det gå för sig att jag följer med norr ut? Jag skulle hemst ärna träffa esten av min såns fars övriga familj."

Fenrir stirrade i chock på Morag vid hennes förslag, innan han brast ut i gapskratt.

- Följa med norrut? Jag tror inte att det är en bra idé, Morag. Du vill inte träffa resten av familjen, den blir bara värre efter varje träff. Dessutom tar jag inte gärna kvinnor ombord.