En vinterkväll på slottet

Joan sitter vid sitt skrivbord med ett tomt pergament framför sig. Hon ville skriva och förklara, lösa allt som blivit, men hon kunde inte få ner några ord. Med en djup suck reser hon sig sakta upp ur stolen och går fram till fönstret. Utanför faller stora snöflingor och Joan ler något när hon tänker tillbaka på sin barndom.

Kylan utanför letar sig in och Joan ryser till. Hon häller upp lite varmt te och sätter sig sedan i fåtöljen invid eldstaden. Medan tankarna mal på ser hon in i elden som nästintill hypnotisk och hon förlorar sig för ett tag i gamla minnen som nya funderingar.

Isabella är för tillfället är på besök och borde antagligen befinna sig på sitt tillvisade rum, men inte hon inte. Hon hade börjat gå runt i korridorerna och hoppades på att ingen skulle märka henne, då folk alltid är efter henne för att hålla koll på henne annars.

Hm... är inte det här omkring Joan håller till? Undrar om hon fortfarande är vaken. tänkte Isabella för sig själv smög försiktigt fram till dörren.

Hon knackade löst på dörren, så att hon inte skulle väcka Joan om hon var vaken, men ändå tillräckligt hårt för att vara märkbart om hon nu var vaken.

Joan rycker till, med ens tillbaka till nuet igen. Hon ser sig om lite snabbt som om hon först inte visste vart hon befann sig. Knackade det verkligen på dörren? Hon reser sig och går mot dörren medan hon konstaterar att det blivit något mörka ute.

När hon öppnar dörren och ser Isabella utanför, ser hon först förvånad ut innan hon plötsligt ler och stiger åt sidan med en gest att hon är välkommen in.

- Ute på äventyr, Isabella? Kom in, vill du ha nåt varmt att dricka?

Dörren öppnar sig, hon var tydligen vaken.

Ja tack, blir lite trött på alla dessa vakter och kammarljungfruar som ser till men hela tiden bara. Inget illa menat mot dem då alltså, men ibland vill man kunna vara lite ensam och klara sig själv.säger hon med ett litet leende i mungipan och stiger in.

Joan gör en gest mot ena fåtöljen och stänger dörren efter Isabella.

- Att vara ensam är inte ett privilegium för prinsessor, det vet du Isabella.

Hon ler något och går sedan mot en annan dörr som leder in till ett angränsande rum.

- Vad vill du ha att dricka? Te? Varmt vin?

Försiktigt öppnar hon dörren, nästan rädd för att väcka någon och vinkar till sig den av hennes kammarjungfrur som var vaken, för att skicka efter något mer att dricka, det te hon hade på rummet hade blivit kallt vid det här laget.

Jag vet, men jag önskar det. säger Isabella med en liten suck.

Hon gick av vana fortfarande smått tassande bort och satte sig i fåtöljen.

Te vore inte fel, vin är inte något jag föredrar såhär sent. säger hon med ett artigt leende emot Joan.

Joan nickar och vänder sig sen till sin kammarjungfru och skickar iväg henne efter te. Innan flickan går säger hon till om lite bröd och ost med. Därefter går hon och slår sig ner i fåtöljen mitt emot Isabella.

- Jag förstår dig.

Hon suckar lätt och ser på Isabella. Sedan ler hon igen.

- Jag funderade på att skicka efter sömmerskan och få lite nya kläder uppsydda innan påsken. Skulle du vilja ha nåt nytt samtidigt?

Nog för att det är fina klänningar hon syr, men jag har blivit lite fäst vid den senaste hon gjorde. Den faller mig helt i smaken. Isabella ler stort vid minnet om hur fint tyget följer henne när hon dansar.

Men vad hade du tänkt för en ny klänning till dig själv? Eller du kanske bara känner för något nytt?

Hon slätade ut sitt nattlinne lite och sträckte lite trött på ryggen.

Det knackar lätt på dörren och kammarjungfrun som Joan skickat iväg tidigare kommer in med te och lite att äta. Brickan ställs på bordet framför fåtöljerna och kammarjungfrun går sen in till sig.

- Jag ville mest ha något nytt. Och kanske...

Joan tystnar med ett litet leende.

- Kanske en ny klänning som passar över en växande mage.

Joan nickar sen mot Isabella att ta för sig av det som står på bordet medan hon tar en av kopparna med te.