Brevet till Aldriona

Det var en solig dag i mitten av april och inte många moln syntes det på himlen, men folk hade redan börjat vänta på regn och rusk, så som det alltid kom tillslut. Vissa njöt dock mellan de sysslor de hade att ta hand om för att tjäna sitt uppehälle, vad det än må vara.

Det hade nu gått en tid sedan kvällen med banketten och folk hade börjat droppa av en efter en. Alla hade olika saker att se om, ärenden att utföra, handel att bedriva på annan ort och krig att utkämpa.

Några som inte farit vidare dock, var de nordiska vikingarna, och det gick att höra de klassiska ljuden av prat och skratt blandat med slipsten som drogs mot en klinga eller huvudet på en yxa, och ljudet av skepp som blev lagade på ett eller annat sätt.
Vissa mannar slog i spik där det saknades, andra såg till att ordna med ett lager av mat som borde räcka en stund åtminstone, ytterligare manskap försökte kränga det sista av de varor de hade kvar. Kanske såg det ut som om de var redo att ge sig av ut på havet snart igen.

Kapten över den lilla flottan, Fenrir, han satt på en brygga, i skräddarställning, med ett segel i famnen som han lagade mycket omsorgsfullt. Allt verkade vara mer eller mindre frid och fröjd kring vikingaskeppen, men kunde skenet bedra kanske? Trots allt gick det alltid rykten om att de egentligen var blodtörstiga barbarer och sådana lagade väl inte segel och handlade civiliserat med andra människor?

Kära Syster Aldis

Vi behöver få hem dig snart igen då det har hänt lite olyckliga saker.
Våran fader har blivit svårt sjuk och vi vet int ehur länge han orkar.
Det var så att jag hade varit på en resa för att stärka handeln och när jag kom hem så låg vår fader i sjuksäng, jag fick reda på av vår ålderkvinna att far hade varit ut och råkat gå igenom isen.
Nu ligger han i febersmärtor och han sa till mig att han ville ha hem dig.

Jag hoppas på ett svar från dig väldigt snart min syster.

/ Jarl Thorgrim

((Flyttade tråden till rätt del av forumet))

Aldriona sitter och går igenom brev och papper, de flesta rörande Brödraskapet. När hon hittar brevet adresserat till Alvdis lägger hon de andra at sidan och öppnar det nyfiket. Med det namnet var antalet möjliga avsändare väldigt begränsat.

Efter att ha läst brevet sitter hon tyst och håller i det en stund. Sedan reser hon sig upp, viker ihop brevet och stoppar det i fickan. Hon lämnar allt annat på bordet och försvinner ut genom dörren, knappt med tid nog att rycka åt sig sin mantel.

Det var meningslöst att skriva tillbaka, brevet skulle ta lika lång tid på sig att komma hem som hon själv. Hur lång tid det tagit för det här brevet att anlända ville hon inte ens tänka på, han kunde vara död sen flera veckor tillbaka redan.

Hon skyndar ned mot hamnen, i hopp om att få syn på ett välbekant skepp...

Väl nere i hamnen ignorerar Aldriona de flesta som rör sig där. Fenrirs skepp är lätt att känna igen vid det här laget och hon rör sig snabbt mot det. Hon håller ihop manteln med en hand mot havsbrisen. Hon ser inte överdrivet upprörd ut, men den som känner henne väl kan se att hon är spänd.

"Fenrir. Hur snart kan ni vara redo att segla?" hennes ton är kort, väldigt olik hur hon vanligtvis låter.

Fenrir hade fått förvarning om Aldrionas ankomst långt innan man kunde tro det, men han hade ögon och öron på fler ställen än man trodde kanske, och slottet var han fortfarande obotligt nyfiken på. Han höll precis på att fästa tråden i det segel han sytt när hon kom och slängde frågan i hans ansikte.

- Mycket beror på vad det gäller och hur snabbt jag kan få ihop manskapet... Varför så spänd?

Han kände sin syster mycket väl, trots allt. Kanske lite för väl i vissa avseenden. Han var lugn dock, som en filbunke, men blicken sökte sig upp så snart han var klar med sitt arbete.

Hon svarar först inte. Istället tar hon ett djupt andetag och håller det ett ögonblick, allt för att behålla det lugn hon ändå hade kvar.

"Far är döende. Vi måste hem."

Han rätade på ryggen, studerade Aldriona mycket, mycket länge efter svaret han fått, som om han tänkte mycket noga. Så en tung suck.

- Du måste hem, inte jag...

För ett ögonblick ser hon chockad ut, nästan som om han slagit till henne istället för att bara svara. Hon bara ser på honom ett långt ögonblick innan hon svarar.

"Vem annars kan ta mig hem i tid?" I hennes tonfall finns ett väldigt tydligt 'jag trodde att jag kunde lita på dig'.

- Det finns fler med snabba skepp. Du vet lika väl som jag att jag inte är välkommen. Far vill inte se mig eller något som har med mig att göra, hans sista tid i livet... Och det är förmodligen den enda önskan jag borde uppfylla...

Fenrir hade gått från lugn till kall. Inte ett samtalsämne han tyckte om, eller ens tankar han önskade ha.

"Du har fel.. Du är fortfarande hans son, och det kan vara sista chansen du har att se honom. Om... om det inte redan är för sent." En darrning har smugit in i hennes röst, men med en kraftasnsträngning tvingar hon tillbaka det. All träning på att hålla sig lugn och samlad vad som än händer vid hovet måste ju göra någon sorts nytta...

- Fel? Nej, inte den här gången, Aldriona... Men vill du tro det så får du gärna göra det. Jag ska inte förstöra hans liv och död mer än jag redan gjort..

Ja, det var allt han hade att säga just nu, verkade det som.

Hon ser på honom, besvikelsen tydligt skriven i hennes ansikte. Men hellre än att ställa till en scen som skulle dra till sig uppmärksamhet vänder hon om och går utan ett ord tillbaka mot slottet, hon litade inte på sin egen röst just nu.

Han såg efter henne när hon gick, men snart hade han rest sig upp för att irriterat dra med sig seglet och se till att det hamnade på plats. Frustrationen fick han få utlopp för senare, även om att ställa till en scen inte bekymrade honom.

Hela vägen upp till slottet lyckas hon hålla någon sorts lugn. Hon svarar inte på tilltal, och hennes sammanbitna min håller de flesta på avstånd ändå. Väl tillbaka i sina egna rum stänger hon dörren och lutar sig mot den, som för att hålla någon ute. Hon andas djupt, försöker tvinga sig själv att fortsätta se lugn ut.

Penelopie ställer sig hastigt upp och snubblar till i sin egen förvirring. Hon ser oroligt på sin Lady's rödflammiga ögon.
"Är allt som det ska, My Lady?" Frågar hon och håller in impulsen att ta hennes Lady's händer i sina.

Hon skakar på huvudet utan att svara först. Efter ytterligare ögonblick har hon samlat sig ytterligare och kliver bort från dörren samtidigt som hon rättar till klänningen.

"Nej. Jag måste resa norr, så snart som möjligt." säger hon, och låter nästintill normal på rösten nu, uppfylld av påtvingat lugn.

"Norr ut? Menar ni hem till Granvik My Lady?" Penelopie tar ett djupt andetag och lugnar ner sitt galopperande hjärta. Ett tag trodde hon att det var panik. Hon lägger ifrån sig sitt hantverk och vänder sig mot sin Lady igen.
"Jag kan börja packa er koffert direkt. Hur länge förväntas vi vara borta?" Hon blir förvånad över hur samlad som blev så snabbt och hur effektivt hon verkar. Kanske är det ett sätt att hantera alla de tankar som har virvlat runt i hennes huvud de senaste dagarna.

"Jag vet inte..." säger hon samtidigt som hon går bort och slår sig ned i en stol, utan att visa hur darrig hon känner sig.

"Min far är döende. Eller redan död... Jag vet inte. Vi måste ordna ett skepp också, Fenrir vill inte hjälpa mig."

Hon tystnar och ser sig om i rummet, försöker komma på vad mer det är som måste ordnas för resan.

"Tearlach. Jag vet inte när exakt hans mor kommer för att hämta honom, och jag vill inte lämna honom här i någon annans vård... Men tar jag honom med mig kanske han blir borta hela sommaren."

Penelopie stannar upp och ser på sin Lady. Hon vet hur nära hennes Lady är sin bror. Vad kan ha gjort att han nekade henne denna tjänst?
Hon plocka fram kläder och vika dem på sängen. Hon har inte sett sin Lady så upprörd på väldigt länge. Vad ska hon säga?
"Jag kan skicka ett bud till hans mor direkt och se om någon kan ta hand om honom tills hon anländer."

Hon nickar. "Det är kanske bäst, det är en för lång resa att ta med någon så liten på, och hans mor skulle sakna honom om han var borta hela sommaren... Men jag vet inte hur lång tid det kan ta att få tag på ett skepp på väg norröver, kanske hinner han bli hämtad innan jag kan åka."

"Inte alls lång tid om man talar med de rätta personerna skulle jag tro, My Lady. Han vet att ni är påväg också, så jag är säker på att han lägger ner all sin kraft på att vara vid livet när ni anländer." Penelopie ler lätt.
"Jag sänder ett bud till Tearlachs mor så snabbt som möjligt. Jag kan personligen tala med en av ammorna som jobbar hos några adelsfamiljer här omkring."
Penelopie skyndar omkring i rummet samtidigt som hon en aning nervöst föser fram ord efter ord. Hon håller skenet uppe så gott hon kan men en kall hand kramar om inne i hennes bröst och hon känner hur hon blir röd i ansiktet.
Hon kommer inte hinna tala med honom innan de eller han åker.

Steg och lite gruff kunde höras från andra sidan dörren, innan det följdes av en hård knackning. Ingen kom in dock, utan väntade snällt på att få komma in.

"Jag tycker inte om att behöva lämna bort Tearlach till någon han inte känner... Men vi har väl inget annat val."

Vid ljudet av knackningen reser hon sig upp och går bort till dörren. Först ser hon till att släta till håret och göra sitt bästa för att se presentabel ut, sedan öppnar hon dörren.

Penelopie stannar upp och sträcker på sig när knackningen hörs. Hennes ansiktsuttryck är en aning spänt. Hon ser mot dörren medans hennes Lady går för att öppna.
Inuti försöker hon så gott det går trycka undan de känslor som vrider sig.

Bakom dörren väntade något som såg ut som en mycket skamsen som någon skällt på och nu kommit för att be om ursäkt. Den som dock stod där var ingen mindre än Fenrir, men huvudet sänkt och händerna bakom ryggen medan ena foten skrapade i lite smuts på golvet.

- Får jag komma in?