På väg mot Jorvik

Det är fortfarande relativt tidigt på morgonen och kyligt i luften, några dagar efter festligheterna vid hovet. Solen är på väg upp, men skiner fortfarande genom ett dis som gör ljuset blekt och glåmigt. Aldriona har tagit farväl av sin fosterson, och de vänner hon lämnar efter sig vid hovet, och har samlat gruppen som ska resa tillsammans med henne. Det är en blandning av erfarna medlemmar och nya rekryter, och hon kan inte låta bli att undra hur många av dem som kommer att återvända. Realiteten av projektet som hon drivit under så lång tid nu ger sig till känna och hon skakar av sig den med en rysning.

Långt borta är vackra klänningar och smycken, nu är hon praktiskt klädd istället, lätt rustad för resa och med sin övriga utrustning nedpackad. Efter vinterns aktiviteter känns det nästan hemtamt att vara tillbaka i de här kläderna istället för de fina sakerna man bär vid hovet. Tyngden av ett svärd vid bältet ger en trygghet som hon inte varit medveten om att hon saknade. Hon stannar upp och ser sig om, för att försäkra sig om att alla som bör vara närvarande är där, ovillig att av misstag avresa utan någon.

Fenrir hade lyckats skaka liv i sina vikingar och de som skulle ta sig med skepp till Jorvik hade redan satt segel och gett sig av.
Han själv, med en trogen trupp av sina bästa, stadigaste, hade stannat kvar för att göra Aldriona sällskap, och dels hjälpa till med att träna de nya rekryterna.

Det var en blandning av stora, kraftiga, beväpnade män som kom tågande med Fenrir och Leif längst fram. Alla praktiskt klädda och vissa mer skitiga än andra. De stannade på ett avstånd medan Fenrir gick upp för att hälsa på sin syster.

- Aldriona. Är du redo för det här?

Kanske fanns ett visst mått av oro i rösten. Han var rädd om henne, och krig var inget han trott att hon skulle ge sig in på, men lojal som en hund så skulle han stanna vid hennes sida och hålla henne trygg.

-Så redo som jag någonsin kommer bli.

Hon svarar med ett litet leende, men det är nog lätt för honom att se att hon känner sig allt annat än uppsluppen.

-Jag är väldigt glad att ha dig här. Med alla oförutsedda komplikationer vi haft än så länge... Nej, jag ska nog inte fundera över på om de kan bli fler eller inte. Det är hursomhelst för sent att dra sig ur nu.

Han suckade bara åt hennes leende. Visste bättre, men det var bra att hon höll god min för de andra så inte soldaterna började misstänka något.

- Försent är det allt. Och jag tror allt att det här kommer gå bra. Jag skickade skeppen för att komma havsvägen. De väntar på signal när vi väl kommer så långt. Och mina mannar vet vad som gäller med dina rekryter.

Han hade varit mycket tydlig med att hålla fingrarna i styr, helt enkelt.

- Bra. De flesta har tillräckligt att bekymra sig över som det redan är. Förhoppningsvis ska det inte ta allt för lång tid innan det här är över... De återvändande från Cordoba ska förhoppningsvis kunna mötas av glada nyheter.

Hon säger det med genuin hoppfullhet. Jorvik var knappast en fortifierad stad, risken att det skulle bli en långdragen belägring var liten. Hur det än skulle sluta, skulle de ha svaret relativt snart.

- Inte för att arbetet är över där, förstås, de flesta uppskattningar jag lyckats göra än så länge antyder att jag lär få ägna minst ett par år åt att bygga upp saker igen, och förbättra dem.

- Vi får hoppas. Glada nyheter är bra nyheter att återkomma till.

Han visste inte riktigt vad han sa, men det hade låtit bättre i huvudet. Ovan regelrätta krig, men inte sen med att hjälpa till.

- Bygga upp och förbättra? Ja, kanske. Jag har aldrig handlat med danskarna personligen här, så jag är föga medveten om hur det ser ut. Om du behöver någon hjälp av något slag, så vet du var jag finns, ungefär.

Ett erbjudande så gott som något. Blicken sökte av områdena runt omkring, studerade manskap, gamla som unga. Erfarna som färska rekryter. En brokig skara.