Oväntade nyheter

Joan vandrar oroligt fram och tillbaka i sitt rum medan hon nervöst vrider sina händer. Hon hade misstänkt att något inte var riktigt rätt men hon hade inte väntat sig det besked hon nyss fått. En djup suck hörs och hon stannar upp en stund och sluter ögonen. Det kändes som om golvet skulle försvinna under henne.

Det här var inte vad hon behövde just nu. Nästan omedvetet börjar hon snurra på sin vigselring och går sedan ut ur sitt rum. Hon tar sig snabbt bort mot de gästrum som finns och knackar på dörren där Isabella är inackorderad. Hon behövde tala med någon om det.

Det började närma sig eftermiddag och Isabella satt och läste i en fåtölj vid fönstret, när hon plötsligt hörde en bestämd men ändå något tveksam knackning på dörren. Hon slet sig långsamt ifrån den spännande handlingen i boken och gick fram till dörren.

När hon öppnade den såg hon Joan på andra sidan och log vänligt mot henne, men fick ett något oroligt uttryck i ansiktet när hon såg att något verkade vara fel.

- Kom in.hon gjorde en gest in i rummet och lade en hand på hennes axel samtidigt som hon stängde dörren efter sig.

-
Hur är det med dig? Det ser ut som att något tynger dig lite för mycket.en orolig och medlidande blick söker sig mot Joan.

Joan ler snabbt mot Isabella, men det försvinner snart och hon tar några steg in i rummet. Hon ser sig om lite snabbt som för att försäkra sig om att Isabella har allt som hon behöver innan hon vänder sig om mot henne.

- Det är....saker som hänt.

Hon suckar och vet inte riktigt hur hon ska lägga fram orden. När hon uppfattar Isabellas oroliga blick och hon ler lugnande.

- Det är inget farligt. Egentligen. Men som det ställer till saker.

Hon suckar och ser snabbt ut genom fönstret. Det snötäckta landskapet fick henne att tänka tillbaka en stund.

- En kort stund av svaghet, som ledde till något så mycket större.

Hon säger det mest högt för sig själv, men det är tillräckligt högt för att Isabella ska höra det.

Det sista Joan sade fick henne att tänka efter mycket och förvänta sig det värsta.

Isabella gör en gest mot en av fåtöljerna vid fönstret och får en fundersam rynka i pannan.

- Låt höra. säger hon som för att visa att hon bryr sig, och ler lite medlidande tillbaka.

Joan sjunker ner i fåtöljen med en suck.

- Jag vet bara inte vart jag ska börja någonstans. Allt känns så....förvirrat och ihoptrasslat.

Hon ser på Isabella.

- Och så fruktansvärt overkligt.

Hon ler något snett och iaktar Isabella.

- Du vet att jag följde med Edward ner till Cordoba. Och att vi pratade igenom saker?

Isabella sjunker ner i fåtöljen bredvid och ser betraktande på Joan.

- Jag har hört att du följde med min bror dit, ja. Och ni pratade säkert om massa saker, men inget som jag vet om. hon ser lite undrande på henne och stryker undan en hårlock ifrån ansiktet.

Joan suckar och ser bortom Isabella medan hon börjar förklara.

- Vi pratade om vår barndom, om känslor, hur saker kunnat vara om det varit annorlunda.

Hon skrattar till något ironiskt.

- Och det kommer han dragandes med nu när Thomas är död och han är trolovad.

Joan sjunker ner något extra i fåtöljen.

- Har du vetat något om hans känslor? Han påstår att han haft de sen innan jag gifte mig med Thomas.

- Jaha, jag förstår... hon nickar lite och ser ner på sina händer.

Isabella funderar mycket och tänker tillbaka på vissa händelser som nu får en så bra förklaring.

- Han har aldrig sagt det till mig på något sätt, men på sättet han är i närheten av dig och av blickarna har gett dig så skulle det faktiskt inte förvåna mig. hon ler lite mjukt mot Joan.

Joan ler svagt mot Isabella innan hon ser ut genom fönstret på nytt. En hand läggs försiktigt över hennes mage, nästan omedvetet och hon suckar igen.

- Det här kommer bli komplicerat.

Hon vänder sig mot Isabella igen och försöker hitta de rätta orden för att berätta vad hon fått veta nyligen. Det var knappt så att hon själv kunde förstå det. Hon skrattar till något nervöst och biter sig sen i läppen innan hon drar efter andan för att försöka få fram orden på något sätt. Men hon andas ut igen, utan att säga något.

- Jag vet inte vad jag ska göra Isabella.

Hon lutar sig framåt och lägger huvudet i händerna och blundar för en liten stund innan hon nästan viskar fram något.

- Hur skulle du känna för att bli faster?

Hon ser sedan upp på Isabella igen.

Isabella frös i sin stol med halvöppen mun och stirrade tomt framför sig.

Kunde det verkligen vara så att...? Hon vågade knappt tänka tanken. Inte kunde dem ha... ...eller? Men hans död och allt, alla rykten som kommer att gå. Hur kommer det nu bli, och hur kommer Joan att klara sig igenom det här?

Det var som om en våg av oro hade sköljt över henne.

- D-du menar att ni...? hon vågade inte ens säga det. En överrumplad blick söker sig mot Joan.

Joan reser sig hastigt upp ur fåtöljen, nästan som om hon vore arg på något.

- Ja jag vet.

Hon går fram mot fönstret och ser ut. Utanför lekte några barn tillsammans med några av tjänarna och Joan kunde inte undgå att le åt dom. De var hennes guldklimpar. Hon vänder sig om mot Isabella igen, med en något kluven känsla.

- Det var en kort stund av svaghet. Jag saknade Thomas så oerhört mycket och Edward fanns där. Jag kan inte föklara det, varför det hände, men gjort är gjort.

Hon suckar och lutar sig mot väggen.

- Och du ska bli faster, Isabella. Jag vet bara inte om jag verkligen ska prata med Edward om det, eller bara låta det vara. Han är ändå trolovad vem är jag att komma dragandes med ett barn då?

Hon börjar fingra på sitt skärp och vet inte riktigt vart hon ska ta vägen.

- Enligt min läkare är det tillräckligt gammalt för att jag ska kunna komma lindrigt undan med att säga att det är Thomas barn. Ingen utom du och möjligtvis Edward skulle ha anledning att tro annat egentligen. Men samtidigt känns det fel att ljuga för Edward.

Joan slår sig ner i fåtöljen igen och begraver ansiktet i händerna.

- Åh, Isabella, jag vet inte vad jag ska göra.

- Jag vet inte vad jag ska säga. Allt kommer så plötsligt. blicken fästes på hennes knä, där hennes händer knöt sig om varandra.

Tankarna irrade runt i hennes huvud när hon febrilt försökte hitta en lösning på allting, och efter en stund öppnar hon munnen igen.

- Säg mig... ytterligare ett mellanrum uppstod innan hon faktiskt sade vad hon hade tänkt ...älskar du honom? Jag vet att han antagligen har sådana känslor för dig, frågan är bara om du har det för honom? en blid blick vändes mot Joan.

En djup suck hördes från Joan innan hon långsamt satte sig upprätt igen.

- Det finns så många frågor som hade varit enklare att svara på. Allt känns så förvirrat just nu, så tilltrasslat och krångligt.

Hon reser sig upp och börjar gå fram och tillbaka i rummet.

- Det har alltid funnits känslor för honom, även om de varit odefinierade. Och outforskade. Det komplicerar saker.

För en stund stannar hon upp och ser på Isabella en stund.

- Det var ganska omtumlande när han erkände att han har känslor för mig samt att de varat så länge. Och samtidigt så var det så underbart att höra de orden.

Hon suckar och sätter sig ner i fåtöljen igen.

- Ja, jag älskar honom.

Det blir en paus medan Joan låter sina egna ord sjunka in. Hon ler något och ser ut att drömma sig bort en stund innan hon förskräckt ser på Isabella igen.

- Men Isabella! Han är trolovad, det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan knappast gå till King Arthur och be honom att ändra på det.

Isabella ler milt mot Joan när hon hör henne erkänna.

- Som jag trodde då. Ja, han är trolovad. Men vad är det att hindra kärleken mellan två personer? Om jag vore du så skulle jag berätta för honom om ditt havande och dina känslor, nu när det ändå finns en blek aning till chans. Om han kunde komma med ett sådant erkännande till dig i en sådan sorg, så kan han väl ändå inte klaga på att du berättar det här för honom när han är trolovad. Det är ju ändå delvis hans fel det här också. Isabella talade med lugn och stöttande ton i rösten och menade inget annat än väl för er båda.

Joan ler snett mot Isabella. Visst hade hon rätt i det hon sa. Men samtidigt så fanns det något som gnagde. Hennes leende dog sakta ut.

- Och om han ändå gifter sig med Aldriona? Då står jag plötsligt där med en oäkting och ensam med elaka tungor i ryggen.

Hon sjunker ner i fåtöjen.

- Kanske skulle det vara enklare att bara låtsas som ingenting? Det är mer till än två människors känslor med det här, Isabella. All politik som tillkommer.

En djup suck hörs från Joan när hon börjar tänka på allt som skulle kunna hända.

Isabella ser medlidande på Joan och önskar att detta kunde ha drabbat någon annan.

- Jag har tyvärr inga fler råd att ge, men du har mitt stöd och min tillit. Jag ska göra vad jag kan för att hindra rykten jag hör och oavsett vad du väljer att göra så står jag på din sida.

Det var det minsta hon kunde göra efter alla dessa år som Joan funnits där och hjälpt henne. Visst hade dem haft sina tvister, men Isabella älskade ändå Joan som sin egen syster.

- Och om nu min bror är så dum att han inte följer sin kärlek, så får han väl skylla sig själv. det sista säger hon lite halvt på skämt och ler lite uppmuntrande mot Joan. Självklart menade hon inget ont mot sin bror, men Lady Isabella är ändå en sådan person som tror starkt på kärleken.

Joan ler åt Isabella och hennes obotliga tro på kärleken och önskade själv att det var så lätt som i sagorna. Hon suckar och reser sig upp igen och går fram till fönstret. Hon kände sig rastlös och kunde inte sitta still. Utanför fönstret lekte fortfarande hennes barn i snön och hon kände sig något lugnare bara genom att titta på dom.

- Om kärlek bara hade varit så enkelt som det är i sagorna och alltid slutar lyckligt.

Hon vänder sig mot Isabella med ett leende.

- Med det sagt är det inte dömt att misslyckas. Men som del av den kungliga familjen blir det bara mycket svårare helt plötsligt. Speciellt om andra ska lägga sig i av politiska skäl.

Joan lutar sig mot väggen med en suck.

- Jag ska skriva till honom. Så att vi kan träffas och prata. Och..

Hon tystnar.

- Han har rätt att veta att jag är havande, men jag tänker inte tvinga honom till något. Han får välja själv. Jag har det bra här, barnet skulle få det bra här med.

- Det låter som en klok idé. hon ler mjukt mot Joan och är glad över att hon kommit fram till hur hon ska göra.

Isabella går fram och kramar om henne för att visa sitt stöd.

- Du är stak du. Det är bara att säga till om du skulle behöva mig på något sätt, så ska jag göra vad jag kan.

Joan ler och kramar om Isabella tillbaka. Stark? Om hon bara visste hälften. Men Joan säger inget om det.

- Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Hur mycket jag bör skriva. Jag vet inte ens om jag kan berätta det för honom öga mot öga.

En lätt suck hörs och Joan fortsätter i något lägre ton.

- Jag skulle inte klara ett avvisande av oss båda om jag säger det öga mot öga.

- Jag kan vara med om du vill, det kanske gör det lättare. Antingen det eller så skulle du kunna skriva om allt i brevet och vänta på svar innan ni ses. Du är välkommen att visa mig brevet innan du skickar det, om det skulle få dig lugnare. Isabella kramar om Joan lite hårdare för att visa att hon finns här.

- Det huvudsakliga är att du berättar allt för honom. Men på vilket sätt betyder mindre enligt mig, bara det kommer fram. hon ler lite mot henne.

Joan ler tacksamt mot Isabella.

- Tack. Det betyder mycket. Men jag tror det är bättre om vi talar om det ensamma.

Hon ser på Isabella och börjar sedan gå mot dörren.

- Jag ska skriva ett brev till honom, men inte riktigt ännu. Jag tror Margaret har sagt till om en festmåltid ikväll, följer du med ner?

Hennes hand ligger på handtaget men hon öppnar inte riktigt än utan väntar på Isabellas svar.

- Ja, tack gärna. Isabella skiner upp i ett stort leende.

Hon går fram till dörren och nickar lätt med huvudet som för att säga att vi kan gå.

Joan ler och öppnar dörren. Hon börjar ta sig ner mot matsalen och ser på Isabella.

- Vill du stanna tills det är dags att resa till Camelot igen, eller tänkte du hitta på något innan dess?

- Jag stannar jätte gärna, om jag får det. hon skiner upp ännu mer.

Isabella älskade stunderna hon hade med Joan, och ju mer hon kunde hålla sig borta ifrån hovet där hemma, desto bättre. Visst var dem snälla, men det är något med det som får henne att känna sig smått obekväm. Kanske är det alla måsten och sysslor, kanske är det att hon måste bete sig som om hon är mer värd än dem flesta andra.

- Du är välkommen att stanna så länge du vill, det vet du, och du är alltid välkommen tillbaka.

Joan vinkar till sig en av männen i salen och ber honom ta in barnen så de kan byta till torra kläder och tvätta sig innan middagen. Sedan fortsätter hon bort mot köket.

- Tror du Edward hinner resa hit, innan vi reser till Camelot om jag skriver till honom nu? Det skulle vara skönt att ha det här bakom oss innan dess.

Joan ser något fundersam ut och för sig själv börjar hon fundera på hur hon ska formulera sitt brev.