Dagen efter banketten

Hon lyssnade och nickade emellanåt för att visa att hon var idel öra.

"Jo, visst har Edward alltid något att lägga till i allt detta. Han verkade inte ens tycka att Coneall är lämplig nog." säger Isabella och skakar lätt på huvudet

"Och vad gäller Völundr så är det du säger faktiskt ingen nyhet för mig. Det märks att han är viking i grund och botten, men är ändå trogen och omtänksam.". En smått sorgsen glimt syms i hennes ögon.

"Jo, nog har jag allt hört att vänskap är en bra grund i relationer, men det känns ändå så synd om det inte skulle gå längre än så. Jag menar, jag vet ju inte ens om Coneall ser mig som en vän. Men att han verkar vara den bäst lämpade av dessa är ingen nyhet i vilket fall. Allt får man väl se i sinom tid. Jag skall faktiskt ändå tillbringa lite tid med honom och Maire på Irland nu." hon slätar ut klänningen lite och drar manteln tätare omkring sig innan hon åter fäster blicken på Fenrir.

- Din bror vill förmodligen bara vad som är bäst för dig, antar jag.

Ja, vilken bror ville inte det? Fenrir själv var inget undantag där inte. På något vis ville han lösa alla hennes bekymmer också, men det gick inte alltid.

- Du tycker om Völundr, inte sant? Glimten av sorg som setts hos henne talade för det, inte sant?

- Och visst visar tiden det mesta, men du måste börja tänka lite själv också. Om du vill ha Coneall så bör du faktiskt försöka snärja honom. En blick sökte sig upp mot himlen och ytterligare en mot en tjänare som stod en aning längre bort.

- Och har jag inte fel nu så börjar det nog bli tid för dig att snart ge dig av. Men jag fortsätter gärna samtalet vid ett annat tillfälle när du funderat lite. Han reste sig upp och bugade överdrivet och löjligt, kanske för att försöka få henne på bättre tankar, innan hon var tvungen att gå.

Efter att ha lyssnat färdigt på Fenrir så lät hon honom gå. Och visst kunde hon inte låta bli att fnissa till lätt vid hans bugning. Själv nickade hon lätt med huvudet som svar och log.

"Ja, jag ska nog inte hålla kvar dig längre. Jag antar att du har egna bekymmer och saker att göra. Men jag får tacka för samtalet, jag tror faktiskt du har hjälpt mig en del i all förvirring.Och att fortsätta nästa gång vi synes vore väldigt trevligt. Jag önskar dig all lycka till havs, och du..." Isabella reser sig upp och ser sig omkring för att göra säkert att ingen har uppmärksamheten fäst hitåt. När hon bedömmer kusten klar så ger hon Fenrir en snabb puss på kinden.

"...kan du hälsa Völundr ifrån mig och ge honom den? hon tittade ner lite blygt i marken först, för att sedan låta blicken glida upp emot Fenrirs ansikte igen.

Det var ett mycket förvånat skratt som lämnade Fenrir av pussen på kinden. En aning oväntat kanske.

- Självklart överlämnar jag den till honom personligen. Han blinkade en aning skälmskt med ena ögat.

- Och alltför mycket bekymmer har jag inte idag, men ett par andra ska nog tas omhand om innan dagen tar slut. På återseende, Isabella. Och med dessa ord började han långsamt röra sig därifrån, fundersamt, i ungefärlig riktning av vad Joan satt.

Isabella ler till tack och ser på medans Fenrir går iväg. När han kommit en bit bort så sätter hon sig ner igen, slätar ut kjolen på klänningen och drar manteln lite tätare kring sig.

En lätt suck lämnar hennes mun och hon låter tankarna glida tillbaka på det Fenrir sagt. Visst tycker hon om Völundr men den övergripande vikinga-sidan av honom skulle hon nog aldrig vänja sig vid.

Hon lutar sig lite bakåt och fäster blicken på himlen. "Försöka snärja" Coneall, hade han sagt också. Hur menar han då? Visst kan hon göra lite för att antyda till vad hon vill, men beslutet ligger ändå inte hon henne. "Nä, att bara vara sig själv är nog det bästa. Sen får tiden avgöra om det finns behov att agera annorlunda." Tänker hon för sig själv och låter blicken vandra över himlen medans hon sitter där på bänken i parken.

Joan ser upp från sin bok lagom för att se Isabella pussa Fenrir på kinden och hon höjer något förvånat på ena ögonbrynet. Hon lägger sidan på minnet innan hon slår ihop boken och avvaktar en stund. När hon ser Isabella sätta sig ner igen reser sig Joan upp och går fram till henne.

- Nervös inför resan?

Isabella ser hur Joan kommer gående emot henne, och ler och vinkar smått emot henne.

"Ja, lite nervös är man väl alltid. Men jag är nog mest förväntansfull faktiskt. Ska bli kul att få se nya platser och kulturer." hon ler lite och gör en gest emot platsen bredvid sig på bänken.
"Vill du slå dig ner?"

Joan slår sig ner med ett litet leende.

- Det förstår jag.

Joan ser ut över parken. Våren hade dröjt, men på sina ställen kunde hon ändå se små knoppar som kämpade mot kylan som dröjt sig kvar. Hon ser sedan på Isabella igen, och det syntes att hon funderade på något, men Joan suckar och ser sig om igen.

- Har du hunnit packa ännu?

Jaha, och Joan reste sig och gick. Sånt som hände. Fenrir hade egentligen en hög med saker som han behövde få gjorda, men det var lättare sagt än gjort att ordna med det.
Först och främst! Fenrir lyfte ena benet för att dra av sig den ena skon och sockan, och sedan den andra också, för att helt enkelt gå barfota. Trots allt var det väl varmt nog för det?

"Jodå, jag har packat nästan allt. Det är bara det sista lilla kvar, och det tar jag lite senare." ljuger Isabella. Hon hade egentligen packat mycket mindre än vad hon borde ha gjort, men just nu tänker hon inte så mycket på det. Det får bli en sån där snabb-packning när man bara kastar ner alla saker bara. Så länge man får med sig allting så borde det inte spela så stor roll väll? Och hon måste ju ändå packa om hemma igen.

Isabella log lite emot Joan och återgick till att se på molnen som sakta flyter över himlen.

(( Men nu var du inte snäll Sot, jag missade det ju bara totalt.. ))

Joan ler mot Isabella. Hon trodde inte riktigt på att hon hade packat allt men sa inte så mycket om det. Istället drar hon efter andan innan hon pratar.

- Vi hann aldrig diskutera hur du känner inför Arthurs förslag igår.

Hon ser på Isabella och inväntar hennes reaktion. Det var ingen idé att dra ut på det egentligen, hon behövde prata med Isabella om det innan hon åkte iväg till Irland.

Isabella fryser till lite där hon sitter och leendet rinner av henne när hon hör Joan. Ja, vad skulle hon säga nu, hon var ju långt ifrån säker över sina egna känslor. Nog för att hon inte ogillar förslaget, men hon vet inte heller om hon gillar det än.

"Jaha... Ehm, ja? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Jag har inte haft den tanken förut, förräns igår då. Men Coneall verkar trevlig utifrån vad jag fått se under gårdagen, och jag ser fram emot att få lära känna honom lite bättre nu under dem närmaste veckorna." säger hon och ler lite.

Joan nickar något. För en stund vandrar hennes tankar till hennes egen ungdom med att bli bortgift och hon ryser till. En något sorgsen glimt syns hos Joan om Isabella tittar efter men Joan ser snart bort igen.

- Vad har du för tankar om ett giftermål egentligen?

Joan hade aldrig riktigt pratat med Isabella om det förut och funderade över om hon, lixom Joan själv, blivit indoktrinerad från början att ett giftermål skulle vara mer av politisk art än något annat. Trots allt var Isabella prinsessa. Joan suckar djupt och ser på Isabella igen.

- Jag menar, skulle du själv välja att gifta dig med någon bara för att det skulle skapa bra kontakter? Och endast därför?

Fenrir beslöt sig snart för att det var dags att åter ta sig ner mot skeppen och hamnen igen. Så med skor i handen lämnade han snart parken bakom sig.

Isabella tänker ett tag innan hon svarar.
"Nej, det är nog inget jag skulle välja själv faktiskt. Fast tro inget dåligt om mig nu. Skulle Edward säga att jag ska gifta mig med någon så skulle jag nog göra det. Beroende på vem det är så skulle jag så klart tycka olika mycket om det, men jag skulle ändå göra det.
Om valet däremot låg hos mig själv så skulle jag nog vilja att det låg lite känslor bakom det också." säger hon till Joan, osäker på om det var vad hon förväntade sig att höra ifrån henne.

Joan ler mot Isabella, något lättad över hennes svar även om hon samtidigt kände sig bekymrad.

- Och om det var en man av låg börd? Någon som du aldrig skulle tro att Edward skulle godkänna, vad tror du att du skulle göra då?

Återigen iakttar hon Isabella noga för att se hennes reaktion. Någonstans inom henne gnagde en oroskänsla, men hon ville inte sätta ord på den.

Isabella flyttade blicken till marken och släpper en i princip ohörbar suck. Den här sitsen är hon ju redan i.

"Om det skulle inträffa att jag får känslor för en man av låg börd så skulle jag inte låta dem styra mig. Jag skulle inte heller ens fråga Edward om det, då jag vet att han aldrig ens skulle vilja tänka på en relation mellan mig och en sån man. Helt enkelt skjuta känslorna åt sidan och hoppas på att dem avtar." hon såg upp på Joan och log kanske lite för stort, som för att dölja motsatta känslor.

Joan drar något missnöjt på munnen och suckar lätt medan hon skakar något på huvudet.

- Varför skulle du inte kunna prata med Edward om det? Eller varför inte mig, om du nu inte vill ta upp det med Edward. Han vill trots allt bara sin systers bästa.

Hon ser något sorgset på Isabella men ler för att försöka få stämningen något bättre.

"Förlåt, jag menar inget illa emot varken dig eller min bror. Det känns bara som att jag, som prinsessa, omöjligt skulle få äkta någon av för låg börd. Jag vet hur strikt Edward har blivit sedan vår fars död, och att ta upp en fråga som det här med honom... ja, den enda möjliga reaktion som jag kan tänka mig är att han blir arg. hon ler lite sorgset åt Joan.

Joan ler mot Isabella.

- Hjärtat ser inte om det är låg eller hög börd.

Hon reser sig huttrande upp och ser på Isabella.

- Ska vi gå och ordna med din packning? Jag vet att det finns något som saknas ännu.

Joan ler hemlighetsfullt och väntar på Isabella.

Isabella log vid Joans första kommentar och nickade bara instämmande.
Vid hennes andra komentar däremot log hon ursäktande och skrattade till lite.

"Att packa låter bra. Har nog lite mer att göra än vad jag vågade erkänna tidigare." och med dem orden reste hon sig upp och drog manteln lite hårdare kring sig, för att sedan börja ta sig in till sitt rum igen.

Joan ler och följer med Isabella en bit.

- Det var väl det jag trodde.

*Coneall vaknar lätt till efter att ha stått lutad mot sin häst en tid och funderat. Hästen hade frusstat i hans öra och stampat lite lätt otåligt. Coneall vänder sig till det stora huvudet och strycker det lätt.
Bí socair anois beidh orainn a bheith sa bhaile go luath le do chairn macha
Stoet skakar lätt på huvudet som för att visa sitt gillande över hans ord och ger ifrån sig en fyllig gnäggning. Coneall skrockar oche lämnar henne där. innan han sadlar upp bör han se till att de övriga som skall resa med honom är redo.

Efter att ha kunnat notera att hans egna mannar börjat göra iordning för avfärd, liksom att det fanns spår av kvinnorna i hans följe bland pakningen. Beger han sig av till Princessan Isabellas gäst boning. Han ser dock till att haff tg på en kvinlig tjänare som han skickar i förväg så han inte anänder oväntat när han knackar på dörren.