I slottsparken

Det hade hunnit bli rätt sent på eftermiddagen när Joan återigen befann sig ute i slottsparken. Hon njöt av ensamheten och passade på att ta en lugn promenad medan hon hade tid att tänka över vad som hänt, dels under gårdagen på banketten, men även under förmiddagen med Isabella och deras samtal. Hon kände att hon hade en del att ordna med under de kommande veckorna och hon suckar lätt. Hon hade någonstans hoppats på att få komma bort och ta det lugnt, men det var väl en omöjlighet när man hade plikter.

Planlöst följer hon en stig som fanns lite avsides och hon drar manteln något tätare om sig.

(Någon som är ute och promenerar på eftermiddagen? )

Och vem fanns upp i ett träd efter den här avsides stigen om inte Fenrir!
Vad sysslade han med då, tro? Jo, just för ögonblicket satt han uppe på en gren i ett träd och studerade löven, så vitt det såg ut som.

Dock, när stackars Joan skulle till att passera förbi, så svängde han ner, med knävecken om grenen och huvudet i ungefärlig höjd med Joans, om än upp och ner. Tunikan föll ner över ansiktet hans, men så snart han fått fast den i byxorna igen, så flinade han till.

- Trevligt att se dig här, Joan. Jag hoppas att dagen varit vänlig mot dig?

Joan hoppar till när Fenrir plötsligt dyker upp, eller skulle man säga ner i närheten. Hon ser först storögt på honom innan hon placerar vem han är och hon ler försiktigt mot honom.

- Tack detsamma. Jodå, min dag har varit trevlig, hur har din varit?

Hon ser något roat på honom medan han hänger där upp och ner.

- Ganska enformig, egentligen. Kanske därför jag hängde upp mig här.

Ja, han hade helt klart konstiga ting som roade honom, men han hade snart hoppat ner helt från trädet och stod med båda fötterna på jorden.

- Jag tror jag glömde din sagobok på min senaste resa, förrsten.. Keve fick låna den och läsa.

- Låter tråkigt med enformiga dagar.

Joan ser upp mot trädet han just hoppat ner från.

- Fast ni ser ju ut att kunna roa er trots allt.

Hon ler något mot honom och höjer sedan på ett ögonbryn något förvånat när han nämner boken han fått.

- Sagobok? Varför säger du att det är sagor? Hur långt kom du i den egentligen? Många brukar läsa bara utvalda delar.

Hon gör en liten frågande gest som om hon funderade på om de skulle fortsätta promenera på stigen, eller om Fenrir ville gå tillbaka till slottet.

- Självklart. Roar ingen annan mig, så får jag göra det själv, så det är så det blivit, helt enkelt.

Och där kom ett stort flin från honom, innan han långsamt började röra sig efter stigen i parken. Nej, slottet var verkligen inte hans skepp, så att säga. Barfota var han fortfarande, den galningen.

- Jag kom en bit. Jag började från början och fortsatte. Men det är sagor för mig. Precis som det skulle vara för dig om jag berättade om min religion. Även om jag personligen tycker att min egen tro är lite mer intressant och sammanhängande.

Joan fortsätter att gå på stigen och ser sig om.

- Nå, visst finns det säkert folk häromkring som kan underhålla er om ni så önskar.

Hon ler något

- Ärligt talat trodde jag inte att du skulle läsa den ens, det ärar dig att du ändå gjort ett försök. Och nog är det så som du säger, att andras religioner kanske framstår som sagor.

Hon ser fundersam ut en stund och drar något på munnen när hon börjar tugga på sin underläpp.

- Kanske..

Hon tvekar något och drar efter andan. Nyfikenheten tog ändå överhanden.

- Kanske vill ni berätta om er tro?

- Antagligen, men folk här omkring tenderar att vara så tråkiga, så jag väljer helst själv och ibland kan jag vara väldigt kräsen av mig.

Han flinade till ganska ordentligt igen, sådär skälmskt.

- Självklart kan jag berätta för dig någon gång, men just nu är det verkligen inte tillfälle för det. Nej, man vill ha någonstans att sitta ner, med en mjöd och lite bättre sällskap annat än den jag berättar för. Folk häromkring kan bli väldigt känsliga när man inte håller med i deras tro, har jag allt märkt.

- Du får se till att omge dig med rätt människor.

Hon säger det med glimten i ögat och ett litet leende.

- Du får berätta när du tycker att det passar. Och det beror väl lite på hur man pratar om ens tro med. Vissa dömer gärna mer än de diskuterar.

- Det är precis det jag ser till att göra, förstår du.

Han flinade stort och brett, innan ett par hastiga steg togs och han smet in framför Joan, bara för att vända upp mot henne och börja backa längs stigen istället.

- Kom ner till skeppen någon gång, så är det rätt tillfälle. Där är jag omgiven av folk som inte skulle försöka döda mig för att jag tror fel. Jag har trots allt hört om korstågen...

Något i hans röst talade dock om att han kanske gjort mer än bara hört om dem.

Joan skrattar till.

- Det låter bra det i vilket fall.

Hon ser något bekymrat på stigen bakom Fenrir, med tanken på eventuella rötter.

- Vem vet, jag kanske kommer förbi nån gång innan vi reser iväg.

- Ja, inte sant?

Han flinade om möjligt ännu bredare, lite som ett lyckligt barn som hittat en ny lekkamrat.

- Då håller jag dig till det!

Joan ler och skakar något på huvudet, som om han sagt något riktigt galet. När en bänk syns lite längre fram nickar hon åt det hållet.

- Jag skulle behöva sitta ner en liten stund.

Väl framme vid bänken sätter hon sig ner. Därefter ser hon upp på Fenrir.

- Var ni intresserad av att komma och hälsa på i Kent nån gång förresten? Vi har riktigt fina jaktmarker, kan du få se med egna ögon vilka djur som finns i våra skogar.

Hon ler med en glimt i ögat och minns deras första möte och deras diskussioner de haft då. Hon skakar något roat på huvudet innan hon biter ihop käkarna hårt och något sorgset syns i hennes ögon innan hon ser bort.

Han bara nickade och följde henne naturligtvis till bänken. Lite för rastlös för att sätta sig ner på den dock, men nog lugn för att sjunka ner på huk framför henne. Kanske inte helt korrekt enligt någon del av lagen hur man var en gentleman, elelr något, men han brydde sig knappast.

- Det låter mycket trevligt. Och så snart jag får tiden kommer jag gärna ner, om du berättar vad som tynger dig.

Ja, han hade hunnit se stråket av sorg hos henne. Mer uppmärksam än han gav sken av.

Joan ler något ansträngt, hon var så van vid att hon kunde dölja alla känslor från alla andra, att det nästan kändes besvärande att Fenrir verkade se minsta lilla ändring i hennes humör.

Hon skakar på huvudet något, försöker skaka av sig det hon tänkt på och ler sedan mot Fenrir.

- Åh, det var inget speciellt, egentligen. Var bara tankar på svunna tider.

- Ja, då blir det nog ingen tur till Kent för mig...

Att påstå att han kunde vara bara lite irriterande var nog en underdrift. Han kunde vara fruktansvärt irriterande och det var förmodligen mer än en gång han gjort folk obekväma. Såg det ut som om han brydde sig om det? Knappast!

- Men...

Joan ser något irriterad på Fenrir.

- Varför skulle det vara något att älta? Det är gammalt vid det här laget, vad hjälper det nån att dra upp det igen?

Hon suckar djupt och reser sig sedan upp och fortsätter på stigen de följt tidigare.

- Har du någonsin ångrat en ack sån liten händelse, som sedan lett till fler?

Han röck på axlarna och föll in i samma takt som henne.

- Jag antar att eftersom du fortfarande röjer att du blir ledsen av tanken på det, så kan du kanske behöva prata med någon om det.

Åter ett ryck på axlarna innan han tog sig för att klia sig på armbågen istället.

- Och mer än en gång, skulle jag vilja påstå.

Joan ler något mot Fenrir.

- Förlusten av en människa man levt med i halva sitt liv, kommer nog alltid göra sig påmind då och då. Att det dessutom i längden lett till en hel del annat gör det inte lättare. Men jag kan inte ändra på det förflutna.

Hon ser bortåt stigen och en lätt suck kan höras.

- Nåväl, det är som det är.

- Du har nog rätt. Jag har själv ingen aning om det.

Nog hade han det. Trots allt hade han förlorat manskap som betytt mycket för honom. Vissa gick han bara och väntade på att han skulle förlora.

- Inte så mycket att göra något åt dock, förutom att glädjas åt de bra stunderna och finna i styrka i att personen förmodligen har det det bättre nu.

Joan granskar Fenrir en stund där han går bredvid. Visst trodde hon att han förlorat någon som stått honom nära genom åren, men hon ville inte ta upp det.

- Verkligen, men ibland är det lättare sagt än gjort.

Hon tänker på omständigheterna och för en stund får hon ett litet dåligt samvete, men hon skakar snart på huvudet och ler mot Fenrir, som om hon aldrig tänkt på något sorgset.

- Nåväl, besök i Kent. Jag lär vara där större delen av sommaren.

- Självklart, men man hedrar inte någon genom att sörja för länge.

Kanske verkade det lite hårt, men det var hans sätt att se på saken. Det var allt det var. När hon log åt honom, flinade han dock tillbaka.

- Ja, jag får se till att försöka åka förbi, och så länge inget oväntat händer, så lär jag nog hinna med det.

Joan rycker något på axlarna och funderar ett tag på det Fenrir sagt om att sörja för länge. Hon suckar lätt och ler sedan.

- Det vore trevligt, så jag hoppas att du hinner.

Det blir en kort paus.

- Vet du hur länge du tänkt stanna här? Innan du reser tänkte jag?

- Så gör även jag...

Självklart hoppades han att han skulle hinna. Ett leende fyrades av och han ryckte lite på axlarna åt hennes fråga.

- Jag vet inte alltför noga. Kanske något månvarv. Saker ska hinna säljas till rätt pris innan jag tar mig vidare.

Joan ler om möjligt ännu större när Fenrir flinar. Han fick henne på bra humör, hur förstod hon inte riktigt alla gånger, men inte klagade hon. Hon nickar åt hans svar.

- Ja, det kan jag förstå.

Hon ser bortåt, något drömmande. Hon mumlar något ohörbart och suckar sedan, men fortfarande med ett leende på läpparna.