I Camelots bebodda flygel

Penelopie suckar tungt när Tearlach äntligen somnar. Det ett hejdundrans utbrott han hade fått denna eftermiddag. Hon smyger in i kammaren intill och stänger tyst dörren.
Där plockar hon upp sitt broderi och sätter sig bredvid sin Lady vid den öppna elden. Men oförmögen att koncentrera sig på nål och tråd stirrar hon in i elden. Hon tar tillslut ett djupt andetag.
"My Lady. Hur får man en man intresserad av en?"
Penelopie rodnar kraftigt och släpper inte sitt hantverk med blicken.

Aldriona ser upp från boken hon bläddrat i, för ett ögonblick förvånad, men sedan med ett leende.
"Kära nån, det var ingen lätt fråga." Mentalt börjar hon gå igenom de män hon vet att Penelope känner för att försöka gissa vem det kan vara, men kommer snart fram till att hon inte har en aning.
"Du kan nog få lika många svar på frågan som du kan hitta människor att fråga. Men det beror väl till viss del på andra saker också. Om han är någon du känner väl nog att kunna prata med, eller någon du beundrar på avstånd. Om han visat någon form av intresse alls, eller om han knappt märkt att du finns."
Hon sätter ett bokmärke i boken och stänger den. "Om du berättar så mycket som du vill om honom för mig, så kan jag ju i alla fall försöka föreslå vad jag själv gjort om jag var i samma situation. Jag lämnar förstås inga garantier för att det skulle vara det bästa sättet, vi är trots allt alla olika."

"Jag vet inte... Han vet nog inte att jag finns. Men jag har en känsla av att jag vill det. Och han lämnar Camelot om två veckor."
Penelopie ser upp från sina händer och ser på sin Lady. Någon i hennes ögon ser sorgset desperat ut. Sedan suckar hon.
"Fast jag tror nog att det inte är någon idé. Någon av min börd har nog ingen chans."
Hon försöker att fortsätta med sitt broderi men det går inte så bra.

"Två veckor är inte mycket tid. Men är han här nu antar jag att det finns hopp om att han kan återvända." Hon lyssnar tyst på resten av vad Penelope säger. "Jag skulle inte säga ingen chans. Däremot att det kan vara svårt."

Hon ser in i eldstaden och tänker över saken några ögonblick innan hon talar igen. "Det beror på vad du är ute efter. Det vore knappast första gången en romans mellan personer från olika klasser spirade. Men är det giftermål och en tryggad framtid du söker blir det förstås genast svårare. Kanske inte omöjligt, vi lever i tider av förändring trots allt, men definitivt svårare. Du har förstås mitt stöd, som alltid, men du kan nog inte räkna med att få det från andra. Och även om du skulle lyckas och allt gick din väg skulle ditt förflutna aldrig försvinna, det skulle alltid finnas där att användas mot dig av illvilliga tungor." Hon ser tillbaka på Penelope, hennes min allvarlig. "Jag säger inte att det är omöjligt, eller att du bör låta bli. Bara att du måste vara medveten om vad det kan finnas för konsekvenser, och vara villig at riskera det"

Penelopie rodnar ännu mer.
"Giftemål är inte alls någonting jag har haft i tankarna!" Säger hon hastigt och skakar på huvudet.
"Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Det bästa vore i och för sig att ge upp. Jag har ju min familj och ert ryckte att tänka på. Det sista jag vill är att någon ska råka illa ut. Men... det är den här känslan... Jag vet inte hur jag ska ignorera den."
Penelopie svamlar fram orden. Efter att hon har förstått hur mycket hon har sagt så känner hon att hon kanske har sagt lite för mycket. Hon motstår viljan att resa sig upp och skynda iväg och sitter tyst kvar, i hopp om att hennes Lady kanske förstår och har fler kloka råd.

Hon ler lite, väl bekant med situationen Penelopie befinner sig i. "Det går nog inte. Inte utan en ganska stor portion lidande i alla fall. Och jag säger absolut inte att det är vad du ska göra. Bara att du ska vara försiktig. Inget fel i en romans även om den inte leder till ett liv tillsammans, men du riskerar långt mycket mer än han gör. Tearlach borde vara ett tydligt nog exempel på det."
Det tar emot att säga det, hellre skulle hon vilja bara uppmuntra flickan att söka lycka. Hon känner sig gammal och cynisk när hennes första tanke är alla faror hon utsätter sig för. Men å andra sidan, män som hennes bror finns det gott om. Även om han nog aldrig menat någon flicka illa, fanns det nog många det inte gått särskilt bra för efter att han seglat vidare.

"Jag vet vad du menar. Jag vet också att jag inte på långa vägar är redo för egna barn ännu. Och jag har ju Tearlach här några månader om året."
Penelopie ser upp med ett litet skämtsamt leende på läpparna.
"Det skulle inte förvåna mig om det bara är en tillfällig flamma och att jag kommer glömma allt inom två veckors tid. Jag försöker tänka så, men jag kan inte låta bli att tveka. Jag vet att ni litar till att jag kommer göra ett förnuftigt beslut precis lika mycket som jag vet att vilken kammarjungfru som helst i det här slottet skulle säga åt mig att följa mitt hjärta."
Hon ler och skakar lite på huvudet åt sin egen obeslutsamhet. Sedan ser hon på sin Lady.
"Han är en bra man, om än lite främmande. Inte som någon jag har träffat tidigare. Kanske är det det som gör mig nyfiken. Ni ska inte vara orolig, jag vet en man som er bror när jag träffar honom. Jag hade ändå en stor del av sommaren att lära mig."

"Åh, jag säger inte att du ska hålla tillbaka alltför mycket heller. Finns ingen anledning att låta sig bli gammal och cynisk i förtid." Hon ler och skakar lite på huvudet. "Gudarna ska veta att jag gjort en hel del mer eller mindra övertänkta saker själv när jag var yngre. Någon gång ska jag berätta för dig om Benjamin... Jag vill bara inte att du ska göra misstag som du får dras med resten av livet. Små äventyr är nog bara bra för oss däremot."

Penelopie skrattar till.
"Jag tror nog att ett misstag vore olämpligt i denna stund. Och i alla andra stunder för den sakens skull. Men jag skulle inte ha något emot ett äventyr."
Hon ler och en del nervositeten och oron verkar ha dragits tillbaka. Ett tag tittar hon drömmande in i brasan.
"Det är svårt att veta vad som är rätt och fel, när jag har mer att göra än en kammarjungfru."

"Åh, det är -alltid- svårt att veta vad som är rätt och fel. Vi måste alla försöka lista ut vad vi personligen anser är rätt. Och räkna aldrig med att alla kommer hålla med dig." Hon ler.

"Det vet jag My Lady. Det är en stor sak."
Penelopie rullar försiktigt ihop tråden och stoppar undan nålen. Sedan reser hon sig upp.
"Om det inte skulle vara till besvär skulle jag vilja tänka över det rätta. Men jag uppskattar verkligen er hjälp. Skulle vi kunna talas vid igen?"
Hon niger lätt.

"Givetvis. Du vet att du alltid kan vända dig till mig." Hon ler igen, även om det är någon annans så är en förälskelse alltid trevlig. "Lycka till. "