På borggården

På avstånd hörs galopperande hästar och strax därefter kommer en häst in på borggården i full fart. Ryttaren håller in hästen och lugnar ner honom med några långa drag över halsen innan personen smidigt hoppar ner på marken. I samma veva åker huvan av och en blond fläta faller ner över axeln på kvinnan som lätt andfådd drar efter andan i den kyliga luften. Tårar glittrar i ögonvrårna och hon säger något lågt till hästen hon håller i och kysser den lätt på mulen innan hon vänder sig om lagom för att se 2 män komma inridandes efter henne med bistra miner.

Hon ler lite försiktigt för sig själv eftersom hon vet att de ogillar att hon ridit i förväg, men hon säger inget utan nickar bara åt dom, som bekräftelse på att hon vet vad de tycker och deras bistra miner lättas något på. De båda männen hoppar av och gör en kort bugning innan den ena tar tag i hennes häst och börjar leda den till stallet.

Joan börjar se sig om medan hon långsamt tar av sig sina ridhandskar och försiktigt börjar röra sig mot slottsbyggnaden. Ett skramlande och skrålande får Joan att se mot en dörr som öppnas och hon ser två berusade män vingla ut på borggården. Hon kisar lite lätt och tycker sig känna igen den ena av männen och hon ändrar riktningen ditåt.

-Edward, utbrister hon lite förvånad och ett leende lyser upp hennes ansikte.

Edward stannar upp, hugger tag i sin vän sir Bedivere

-ssssssshhhhhhhhh, hyshar han bestämt mot Bedivere med ena pekfingret över sina läppar

-Jag hörde något

Han ställer sig bredbent, luta sig något frammåt för att få balans, kisar och ser sig omkring

Hans blick fastnar på en för honom ljuvlig varelse med en lång blond fläta som ligger fram över axeln

-Slog du dig hårt när du föll från himlen, *Hick*

Edward gnuggar sig i ögonen och ser efter igen

-jag känner igen dig

I samma ögonblick han säger detta kommer han underfull med vem det är

-Joan, han ögon vidgas från ett kisande till uppspärrade och förvånad blick, tar ett steg bakåt, snavar och sätter sig på ändan

Joan fnissar lågt för sig själv och ser på honom. Nog var det Edward minsann, det gick inte att ta miste på, även om de inte setts på flera år.

- Toker där, fnissar hon lågt till hans kommentar och ler åt honom. När han faller bakåt skyndar hon sig fram och sätter sig på huk, så hon kan hjälpa honom upp om han behöver.

- Gick det bra, Edward? Hon smeker försiktigt bort en hårslinga från ansiktet och leendet bleknar något innan hon skakar lite på huvudet och reser sig upp medan hon erbjuder honom en hand för att komma upp på fötter igen.

En vagn kommer in på borggården efter ett litet tag, tillsammans med några ryttare. Kusken kliver ner från sitt säte och öppnar dörren.
En ung dam kliver ut ur vagnen, tackar artigt kusken och möter honom med ett varmt leende innan hon börjar ta sig fram till Joan.

- Du borde inte rida iväg så där. Tänk om det hade hänt något. Säger hon lungt men med viss oro i rösten.

När hon närmar sig henne upptäcker hon att det är någon mer där.

- Edward?! Hon skyndar sig fram och hjälper till att få sin nersupte bror upp på fötter igen. Medans dem hjälper honom upp söker sig en frågande blick iväg mot Joan som för att fråga vad som hänt och vad hon missat.

Bediver tittar förundrat på den hastigt ökade populationen på borggården. Han kast sedan en snabb blick mot himlen. "Klart väder= bra flygväder" tänker han snabbt för sig själv innan han återigen vänder blicken mot hans vapenbroder

- Edward vilka är dessa personer???

Edvard Kommer upp på fötter igen

Tittar sig om och upptäcker Isabella

-Äar du *Hick* också här Isabella.

-Bedivere, detta är Joan of Kent och det här är min lilla syster Isabella.

-Vad gör ni här?

-kul att se er, vin?

Joan suckar lite och vänder sig om mot Isabella.

- Ja, jag vet Isabella, men jag var ju inte ensam, jag hade James och Thomas med mig. Och Khedive behövde få springa av sig lite.

Hon gör en snabb nigning mot mannen bredvid Edward och väntar på att få hans namn presenterat för sig och fortsätter sedan.

- Jag tror att jag överraskade din bror lite.

Hon ler mot Edward.

- Det var trots allt några år sen sist nu. Mycket har hänt sen dess.

Hon ser sig om på borggården igen för att se om någon annan befann sig i närheten.

- Vi blev bjudna till tillställningen, men det verkar som att vi kom försent.

Hennes röst stockar sig och hon harklar för att kunna fortsätta prata. Hennes ögon fylls som hastigast med tårar men hon blinkar ilsket bort dom innan hon fortsätter.

- Viktiga affärer som drog ut lite på tiden tyvärr.

Isabella niger även hon mot mannen bredvid sin bror och möter honom med ett leende.

- Jaså, där ser man! Säger hon med ett stort leende och ser på sin kusin och bror.

- jo, måste vara ett par år nu. En liten eftertänksam ton smyger sig in i rösten, men den försvinner snabbt.

Hon lägger en tröstande hand på Joans axel för att visa sitt stöd.

EDIT: Borttagen på grund av förvirring.

-Vad kan det vara för afferer?

-Jag har en idè *Hick*, Vi har en egen tillställning
-Vi har ett gäng som gick ner mot stan för en stund sen, vi kan ju försöka hitta dom och välkommna er med en liten fest för att välkommna er *Hick*

-Vad säger ni?

-Joan, hur är det med Thomas, kommer han oxå, det var ett tag sen man såg han oxå

-Bedivere, deu borde träffa honnom, han kan supa han

Edwards fråga var som ett knytnävsslag i magen. Varje tillstymmelse till leende i Joans ansikte försvann och en skugga drog över det. Hennes syn blev suddig och hon förstod att tårarna var på väg fram. Hon blinkar ilsket för att få bort dom, men det slutar med att hon bara blundar. Handskarna vrids för att försöka göra sig av med känslan av förlust.

Joan vänder sig något om och ser på Isabella, ser att hon förstår vad som just hände och Joan sväljer flera gånger för att få bort klumpen som fastnat i halsen, gråten.

- Thomas....

Rösten försvinner och Joan tar ett djupt andetag.

- Thomas kommer inte.

Mer än så klarar hon inte av att säga för stunden. Hon kunde fortfarande inte tro själv på vad som hänt, hur skulle hon kunna förklara det för någon annan? Hon skakar lite lätt på sig och hoppas att Edward inte märkt något innan hon gör ett försök till ett leende.

- Nåväl, vart har de andra gått? Lite vin såhär på kvällen skulle sitta fint just nu.

-Va, kommer han inte, varför inte då? Vart är han?

-det finns en hel del pubbar, krogar, tavernor och värdshus
-Ska vi gå?

Edward tar Isabella och Joan under armen och går.

Isabella inser precis vilken knipa hennes bror sätter Joan i och försöker hjälpa till så gott hon kan. Hon förstår vilken smärta det måste vara för henne och hon vill inte se sin kusin ledsen, nu när dem väl kommit hit.

- Han var tvungen att avstå ifrån blanketten på grund av viktiga affärer, tyvärr. Men han bad oss att hälsa så gott till dig. säger hon åt Edward och hoppas att han inte ska ställa några fler frågor för tillfället.

Isabella känner hur hon blir ivägföst av sin bror. Han luktar starkt av öl och sprit och hon rynkar lätt på näsan av doften men följer välvilligt med.

Joan slänger iväg ett tacksamt ögonkast till Isabella och följer sedan med Edward. Helst hade hon velat bada först, för att få tvätta bort resdammet, men hon tvivlade på att Edward skulle ha tålamodet för att vänta, inte när han var så här drucken. Hon suckar lite lätt och ser sig om, så hon vet att hon kan hitta tillbaka sen igen.

Hon ler åt Isabellas rynkning på näsan och försöker att inte tänka på Thomas ikväll. Kvällen ville hon minnas med glädje, inte med sorg. Det var trots allt flera år sen hon såg Edward sen sist.

- Har du någon speciell taverna i åtanke, Edward?

-Jag hade tänkt The High Celtic Cross, det ligger ganska centralt och brukar ha bra drag.

-Vad är det för affärer han syslar med nu?

Isabella ger Joan en osäker blick som för att fråga vad hon borde svara och ser osäkert på Edward.

Hon avskydde att behöva ljuga, även fast hon visste att det var för en god sak. En klump växte i hennes bröst och tystnaden som uppstod gjorde det inte lättare. Isabella sväljer hårt och tar ett djupt andetag för att lugna sig.

Joan biter ihop och drar djupt efter andan. Var han tvungen att vara så envis?

- Låt oss inte tala om affärer en kväll som denna Edward. Jag tror du vill spendera den med saker som är mycket roligare än att prata om tråkigheter som affärer. Som vin. Och kvinnor.

Joan säger det sista lite skämtsamt och hoppas att hon får Edward på andra tankar. Hon ville verkligen inte tala om Thomas ikväll. Hon ville bara glömma den senaste tiden över huvud taget.

- Är det långt kvar till tavernan?

På väg tillbaka till slottet tillsammans med sin bror stannar ynglingen till när de möter gruppen med människor på väg åt andra hållet. Han ser över gruppen och känner igen de två männen.

- God afton.

Han bugar artigt samtidigt som han kliver åt sidan för att släppa fram gruppen.

Edward tystnade en stund och sänkte huvudet, det var nät joan sa som han inte ville höra

Han drar efter en djup suck

-Nä det är inte långt kvar

Han tittar upp och får syn på två personer som kommer emot dom på vägen, en utav dom bärandesen en tabard med The Black Rose märke broderat på bröstet.

När denna hälsar bugar sig Edward, stannar upp och hälsar med "Väl mött, vart är ni på väg?"

Joan ser på Edward när han tystnar och väntar nästan på att han ska säga något mer, men vänder sedan sin uppmärksamhet åt de som de möter.

Joan suckar lite lätt och ser snabbt upp mot kvällshimlen. Hon visste att hon skulle behöva tala om vad som skett den senaste tiden. Men när skulle det egentligen vara den bästa tidpunkten? Inte var det ikväll i vilket fall, när Edward är så drucken. Nej, det skulle få vänta.

Hon ser mot Isabella. Skulle lögnen göra det bättre, eller sämre när sanningen väl kom fram?

- På väg hem, Commander. Vi följde med några av nordborna ned till en taverna, men med plikter som startar i gryningen ville vi inte stanna för sent.

Han ler medans han talar, nyfiket iakttagande gruppen och särskilt de två kvinnorna han aldrig sett förut. Hans röst tar an en lätt formell ton då han talar till Edward, som ändå är hans överordnade, berusad eller ej.

Isabella andades ut lite när det inte kom fler frågor angående Thomas. Hon hoppades att lögnen inte skulle göra någon skada och att Edward inte skulle ta illa upp när sanningen väl kom fram.

Hon ser två yngre killar och möter dem med en lätt nick med huvudet och ett leende när dem hälsar. Men det är något med deras utseende som inte stämmer, hon kan bara inte sätta fingret på vad det är, så hon låter det vara.

I ögonvrån ser hon en lite osäker blick från sin kusin. Hon försöker lugna henne med ett leende, men känner själv att hon är lite osäker.

-Hur tidigt och vad för syslor?

-Vilken terverna gick ni till?

Robin tittar på sällskapet. En udda grupp. Två adelsdamer och två riddare. Han tittar på sin bror.
Är det inte han som My Lady förlovades med? Viskar han och nickar mot riddaren som hänger på de två damerna.

Joan trampar lite otåligt på stället, men hoppas att ingen lägger märke till det. Hon ler mot de två yngre männen och flyttar lite på sig, något närmre Isabella. Hon ser sig om och undrar lite för sig själv om inte någon av hennes män ändå borde följt med. Vem vet vad som skulle kunna hända en kväll som denna.

Joan höjer något på ena ögonbrynet när hon hör hur det viskas något mellan de unga männen, men hon hör inte riktigt vad som sägs, så hon bryr sig inte mer om det.

Hon sträcker sig nästan omedvetet mot Isabella för att försöka lugna hennes osäkerhet. Hon önskar att hon var mer säker på allt denna kväll än vad hon faktiskt var, men hon kunde inte göra mycket mer åt situationen för stunden.

I morgon, tänker hon, i morgon, när hon fått smälta allt som hänt senaste tiden lite mer och ha fått inackordera sig ordentligt hos sin farbror, då skulle hon nog försöka tala med Edward om vad som hade hänt.

Hon ser mot Isabella igen, och vill nästan säga det till henne, att även om det är tungt så vet hon att hon måste prata om det. Men hon kan inte säga så mycket mer just nu.

-Edward..., säger hon mjukt och frågande för att påkalla hans uppmärksamhet.