Dagen efter Midvinterblotet.

Det var dagen efter midvinterblotet och en större folkmassa hade samlats vid hamnen. Det tisslade och tasslades. Ingen verkade våga uttrycka högt vad som var fel, men nog var det ett stort fel där nere.
Någon hade sprungit upp till de regerande för att tala om nyheten. En dålig sådan, om än lite bra på en annorlunda vis.

Vad hade då hänt nere vid hamnen? Jo, en av de små skjulen där nere hade brunnit ner till grunden, som tur var hade det inte förvarats något speciellt i just det, och de närliggande verkade inte ens svedda. De hinkar som stod i anslutning till dessa kunde kanske pålysa vad som hänt. Någon hade helt enkelt försökt hindra elden från att sprida sig.

Om man kikade en bit längre ner, så gick det att se att en av de mindre bryggorna, de för enkla roddbåtar, var kluven på mitten, som om någon hade slängt något tungt på den. Inget låg under den dock. Endast lite avrivna tygbitar satt fast på brädorna.

Om blicken vågade flytta sig ytterligare lite längre så gick det att se ett gammalt vikingaskepp som kört fast på klippor längre bort, och nu stod i ljusan låga. Nå, det hade börjat avta, men det rykte fortfarande om det och glödde.

Var höll då de andra skeppen hus som tillhörde Fenrir? Spårlöst försvunna. Inte ett annat av hans skepp fanns kvar i hamnen, eller i dess närhet.
Däremot fanns det kvar av hans mannar i hamnen. Dova ljud av hammare och yxor gick att höra över folkmassans sorl. Stora män som taktfast högg och hamrade. En av männen, både längre och grövre än de andra övervakade arbetet. För de som visste något om de underliga vikingarna, kunde lista ut att detta var Fenrir's högra hand, Leif. Han hade en pipa i den högra handen och med den vänstra visade han metodiskt om någon gjorde något fel. En man att lita på, en man med bra mycket mer pondus än Fenrir själv, en man som respekterades av de sina.
Kanske skulle folk undra varför han inte tog över skeppen och mannarna?

Skulle någon våga fråga honom var som hade hänt? De andra skulle garanterat inte våga säga något, då de fick ett ordentligt slag över huvudet om de latade sig. Att prata var då helt enkelt inte ett alternativ en sådan gång.
De verkade dock oroliga nu när det börjat komma folk. Vad skulle hända med dem, egentligen? De höll på att bygga upp det som förstörts, men de hade fått tydliga order som de skulle följa.
Leif däremot, såg ut som om inget kunde röra honom i ryggen. En klippa, helt enkelt.


(Lägg gärna in kommentarer om hur era karaktärer reagerar på detta.)

Efter att från en av tjänarna ha hört att något underligt pågick nere i hamnen som verkade kopplat till nordborna hade Aldriona skyndat ned för att ta en titt själv. Nordbor kunde bara betyda att antingen Fenrir eller Sune var inblandade, Torleif hade för länge sedan gett sig av.

Insvept i en duvblå mantel tog hon sig nu fram genom den lilla grupp människor som börjat samlas för att titta. Hon gick försiktigt och aktade sig noga för att halka i leran som täckte stora delar av vägen.

Väl framme gick hon fram till Leif, som hon kände igen efter att ha mött honom som hastigast någon gång tidigare.

-Vad har hänt?

Den store mannen tog en titt på damen i blått och bestämde sig för att han kände igen henne som Fenrirs syster.

- Olyckor händer, lilla damen. Detta var inget nedvärderande som Leif sade. Trots allt kallade han sin egen mor lilla damen, vilket Aldriona kanske kunde ha något minne av. Redan i unga år hade den väldiga karln slängt sig med det.

- Er bror och hans mannar drack till igår.. DEt gick tydligt att se att de flesta av karlarna nere vid hamnen var en aning dåliga såhär dagen efter. Och som ni kanske minns så har er bror en viss förmåga att tända eld på saker när han är drucken. Men karl nog att se till att ordna det som gått sönder. Nog sa Leif detta nästan lite stolt. Han var några år äldre än Fenrir, och alltid den som lyckats ta odågan ur de värsta trångmål.

Hon ser ned mot förödelsen utan att svara. Sedan suckar hon och skakar på huvudet.

- Jag misstänkte väl att han hade något med det här att göra. Vad hände med de andra skeppen? Och för den delen, vart är Fenrir?

- Jadu... Han gjorde en paus för att kasta en arg blick åt en av mannarna som trodde att han kunde slappna av bara för att Leif inte verkade titta.

- Jag har helt ärligt, inte en aning, lilla damen. Men han pratade om att den där ön här bredvid var nog långt borta för en visit. Tillbaka kommer han dock, förr eller senare. Så ett vagt leende från en skäggig mans ansikte och pipan stoppades i munnen igen.

- Sist jag såg dig var du bara en mycket liten ung dam, som alltid vad hack i häl på din odygding till bror. Hur har du haft det, lilla damen? Klart han var nyfiken!

-Ja, det var många år sen nu... Men jag kommer ihåg.

Hon kunde inte låta bli att le. Det kändes som att tänka tillbaka till ett helt annat liv, en annan människa än den hon var nu.

-Jag blev bortskickad för att gifta mig, men så blev det inte. På sätt och vis har jag väl varit en källa till mer besvikelse för far än till och med Fenrir. Men å andra sidan har jag fått umgås med kungligheter och knyta kontakter. Visste du att jag leder en riddarorden nu?

Det kändes fortfarande konstigt att yttra orden. Någon liten del av henne hade fortfarande inte förstått eller accepterat att hon verkligen var Grand Master över brödraskapet nu.

-Och till slut blev jag ju trolovad också, även om Torleif hittat anledning att misstycka i alla fall.

- Jag hörde det. Strax efter att Fenrir skickades iväg ut på resa, eller hur var det nu? Han behövde dessa markeringar för att alls minnas vilket år det var. Hans räknekunskaper hade aldrig varit de bästa och att dra av och lägga på var svårt nog, men vilket år saker hände, det mindes han exakt.

- Och jag tvivlar på att Jarlens prinsessa någonsin kan vara en besvikelse lika stor som Fenrir. Han kanske lyckats med det han skulle, men gift sig har han inte heller gjort, och du vet vad er far tycker om sådant. Ja, de skulle gifta sig och skaffa honom många barnbarn, men ingen av barnen verkade ha lyckats helt och fullt till den graden.
- Men en riddarorden verkar inte helt dumt att styra. Vilken är det? Någon jag känner till?

- Jo, jag hörde det igår. Fenrir gick på som en tokig om den karln. En kung, om jag inte hörde fel? Din far skulle vara stolt. Ah! Just ja, det påminner mig. Han började rota innanför kjorteln och fick tillslut fram ett brev.

- Er mor önskade att jag lämnade det till dig om jag såg dig snart. Det är ganska gammalt förstås, men det som är lovat skall hållas. Brevet räcktes fram till Aldriona. Modern visste förmodligen mer om Fenrirs olika kurser och hamnstäder än någon annan hemmavid. Hon visste att Fenrir inte alltid höll samma rutt som han borde.

-Ja, det var inte många månader efter att han rest iväg som jag fick åka också. Kändes som de längsta månaderna i mitt liv. Men jag antar att familjen var glad, vi kunde ju inte hitta på hyss längre.

Nog för att de flesta saker hon själv hittat på som barn hade skyllts på Fenrir, till hennes glädje och hans förtret, men att han varit ett stort och sannolikt också dåligt inflytande på sin lillasyster hade det aldrig varit någon tvekan om.

-Den heter Brotherhood of the Black Rose. Den grundades och leddes av prins Mordred, innan han försvann. Ledarskapet flyttades några gånger, men sen föll det till mig. Är ett år sedan redan.

Hon sträckte ut handen för att ta brevet och motstod frestelsen att riva upp det direkt, utan stoppade det lugnt i en ficka.

-Tack så väldigt mycket. Det var länge sedan jag hörde från mor senast.

- Som jag hade för mig då ja. Om jag får säga det själv, så var ni två riktigt jobbiga, och Fenrir blev än värre efter att han åkt. Jag vette tusan hur många problem jag fick se till att han kom ur. Du vet, lilla damen, han har saknat dig mer än han skulle erkänna. Leif blinkade lite pillimariskt med ena ögat, som om han sagt för mycket redan.

- Ah, de! Ja, de har vi stött på en gång för ett bra tag sedan, när vi..host... åkt lite vilse. Rediga karlar vad jag såg av dem. Hostningen hade förmodligen menats som att de inte alls åkt vilse, egentligen.

- Jag förstår. Ja, sist vi såg henne hade hon då hälsan kvar, åtminstone. Han nickade och log lite finurligt, innan han åter vände sig mot mannarna och röt till lite då de sölade igen. Något om innehållen betalning om de inte var klara innan Fenrir kom tillbaka, och ett redigt kok stryk.

-Nå, vissa av oss måste ju passa på att hitta på hyss när man är liten. Sen måste man ju vara vuxen och ansvarsfull. Även om vissa verkar ha missat den biten, sa hon med en menande blick ut över förödelsen.

- Jag har saknat honom också. Det är sällan vi har varit hemma på besök samtidigt och än mer sällan som han haft vägarna västerut. Jag hade tänkt lura kvar honom här så länge som möjligt, men jag antar att det inte ligger i hans natur att stanna länge.

Hon såg ut mot det brinnande skeppet. Bara ett. Han hade väl seglat iväg någonstans på ett infall. Men han hade folk här, hon var övertygad om att han skulle komma tillbaka.

-Jag hade tänkt försöka övertyga honom om att ta mig hem när han ger sig av härifrån, både för att jag vill besöka fmailjen och för att få honom att göra det också.

- För några år sedan hade han stuckit helt, så nog börjar han växa upp något. Fast du har rätt. Han borde kanske se till att bli lite mer vuxen, även om jag misstänker att din syn och hans syn är lite olika på att vara vuxen.

- Jag tror nog, lilla damen, att om du ber honom stanna kvar, så stannar han nog. Vissa har fortfarande lätt att snärja honom runt fingret, precis som när hon va liten. Han nickar långsamt och med eftertryck. Att detta på något sätt kunde skada Fenrirs rykte verkade helt enkelt inte korsa Leifs huvud.

- Och att få honom att ta med dig är nog inte svårt, om ben och mage fortfarande klarar de nordiska båtarna, men att få honom att träffa familjen kan nog bli desto svårare är jag rädd. Men försök du, för all del.

Åt kommentaren åt att snärja honom runt fingret kunde hon inte låta bli att skratta. Visst var det sant, hon visste vilka knep hon skulle använda för att få sin vilja igenom när det gällde hennes bror. Allt som oftast fick hon det till och med att låta som om det var hans idé från första början till och med.

- Åh, han blir nog så illa tvungen att träffa familjen. Jag måste övertyga honom om att ta ett samtal med Torgrim och få honom att komma till sans igen, hur otroligt det än låter att Fenrir är den som behöver tala vett i Torgrim, sa hon samtidigt som hon skakade lite på huvudet.

- Men den här gången tror jag att jag behöver hans hjälp.

- Prata vett i Thorgrim? Vad har han gjort den här gången? Som Fenrir skulle kunna ordna? Och var noga med att det gäller att prata med munnen, inte nävarna. Han har blivit lite dålig på det på senaste. Nåväl, jag önskar er all lycka med det. Leif nickade långsamt för sig själv, mumlade något och kastade sedan en blick ut över havet.

- I bland önskar jag nog att pojken kunde hitta sig en fru och slå sig ner så jag slapp flänga runt halva världen med honom på konstiga upptåg. Fast... han lär väl inte sluta med dem bara för att han gifter sig, eller var tror du? Det var naturligtvis 'pojken' som var Fenrir. Leif höll fortfarande fast vid det efter många, långa år.

- Åh, giftermål och släktproblem... Torgrim bestämde sig för att inte ens en kung är bra nog, om inte han är den som valt ut honom. Men Fenrir är i alla fall på min sida. Tillsammans borde vi kunna få Torgrim att ge med sig.

En hårlock hade slitit sig lös i vinden och hon petade tillbaka den in i mantelns huva.

- Gifta bort honom har jag nog övervägt, men det gäller att hitta en kvinna som både vill ha honom och kan få pli på honom. Det är nog inte det lättaste.

Hon skrattade lätt, men nog hade hon gärna sett sin bror slå sig ned med en familj, gärna nära nog att besöka. Men kände hon honom rätt skulle det inte hända förrän någon tvingade honom, och hur lycklig han än var skulle han aldrig erkänna det.

- Äh. Far er lär tycka att det är bra nog åt dig åtminstone, så bry dig inte så mycket om vad Thorgrim tycker och tänker. Trots allt är det inte han som bestämmer allt än. Han plirade på Aldriona ett ögonblick innan han öppnade munnen igen.
- Anser du att karln är god nog för dig då? Om vi bortser från alla titlar han kan tänkas ha. Jag menar, tror du att du kommer bli lycklig?

- Nog så svårt att hitta en sådan kvinna. De som stått ut med honom längst, som han faktiskt klarat av också, har högst klarat det ett månvarv, högst. Han är som han är, men jag tycker om pojken. Han är egen, men kanske gäller det att hitta en kvinna som förstår charmen med det? Och jag tror inte att han går att låsa in, så kommer han gå upp i limningen och förmodligen bli etter värre.

Leif önskade nog själv att han själv skulle få slå sig ner med ett fruntimmer snart, men han vågade nog inte lämna vettvillingen Fenrir ensam att resa på haven. Det kunde sluta illa.

- Han tycker då om att bete sig som om han bestämmer allt i all fall! Och Edward har jag känt i många år redan. Han har alltid varit en god vän, jag är övertygad om att det här är rätt beslut.

- Knepet är nog att hitta någon som kan få honom att vilja stanna... Det blir en utmaning, men det ska nog gå, säger hon med ett leende.

Att lura in Fenrir i ett förhållande kunde bli knepigt, han fick inte misstänka att det var vad hon höll på med. Men det skulle nog göra honom gott.

- Så det har alltså inte ändrats mycket. Nåväl. Han puffade vidare på sin pipa medan han lyssnade på Aldriona med en fundersam rynka mellan ögonbrynen.

- Hittills vet jag bara en som kanske skulle kunna få honom att stanna, men den kvinnan tror jag inte skulle klara av vädret här uppe speciellt bra. Folk skulle dessutom titta konstigt på henne.. Men jag önskar er all lycka med att hitta någon. Jag kommer inte att lägga mig i de delarna av Fenrirs liv. Jag vet redan alldeles för mycket om honom.

Hon ser ut över arbetet och förödelsen igen.

- Undrar om han kommer höra av sig för att berätta vart han tagit vägen, eller hur länge han blir borta... Om ni behöver något medans ni väntar på honom, hör bara av er till mig.

- Antagligen inte, om jag känner er bror rätt. Men jag tackar för vänligheten, men vi borde klara oss med det vi har.

Armarna korsas över bröstet, medan en blick kastades på pipan i hans mun. Snart var den slut.

- Nå, erbjudandet kommer stå kvar, om något skulle hända. Och om du hör från honom, skulle du vilja skicka ett meddelande till mig? Det är inte säkert att han kommer ihåg att göra det själv.

Hon vänder sig halvt om, beredd att promenera tillbaka till slottet.

- Självklart, lilla damen. Därefter gick han tillbaka till att hjälpa mannarna med jobbet, eftersom Aldriona ändå verkade vara i stånd att lämna dem.