Promenad i midags solen

*Solen värmer inte så mycket men skiner desto vackrare i sen hösten, medan Coneall och Isabella vandrar vidare. Coneall väntar fortfarande stillsamt på Isabellas svar om hur banketten var för henne.*

Isabellas ögon får en smått sorgsen glimt, men hon behåller sitt trogna leende på läpparna och försöker verka så glad som möjligt.

"Den var mycket trevligt och väldigt roande faktiskt, trots dem senare missöden som skedde." hon försöker le övertygande, men om man ser efter så märks det att hennes ögon inte ler när hennes läppar gör det.

"Och nog är jag lite trött, men det är man väl alltid efter en bankett?" säger hon artigt och fäster blicken framför sig i fjärran.

Det är aldrig lätt, men choken den första gången är speciell. Vill du tala om det?
*Han ser bekymrat på henne*

Leendet smälter bort ifrån Isabellas ansikte och hon tar ett djupt andetag samt väntar ett tag innan hon faktiskt säger något.

"Jag har alltid varit medveten om att såndant händer och att jag troligen kommer att närvara när något sådant händer i framtiden. Men på något sätt så har det ändå alltid känts som att det legat så långt borta. Och sen igår så kom allt så nära och överväldigade mig, kanske lite väl mycket, istället." säger hon i en lite nedvärderande ton gentemot sig själv och försöker få det att låta lite som att hon har överreagerat på hela situationen.

Sen var det ju hela det här kring Mortimer också, men hon hoppades att Coneall inte kände till något kring det, då hon hellre tog sig tid att prata ut med Joan kring det istället.

*Coneall ser på henne med vist medlidande i ansiktet. Han vet ju om att Mortimer blev skickad till fronten och att hn pratade med Isabella. Han vet även att ortimer skrivi till henne. Men han vet inte resten och för tillfället har han inte dragit slutsatsen att hur hon mår har något med det att göra.*
Det är got att du tar illa vid dig, det visar att du fortfarande värnar om livet. även m få säkerligen kan tro det om mig så tar bråd död illa på mig också. Även om jag inte tvekar att göra det jag bedömer nödvändigt så ogillar jag det. Det är inte svaghet. Svaghet är att förhärda sig så att bråd död inte påverkar en. Om någon skall skicka soldater in i döden och ge order om att andra skall dödas ... vad är då värre än att de inte bryr sig om varje liv som spils?
*Han ler sorgeset mot henne*
Så gläds att du tog det hårt, även om det är jobigt. De dag du slutar göra det slutar du vara den du är.

Isabella vänder tillbaka blicken emot Coneall medans hon lyssnar noga till allt som han säger. För det är sannerligen kloka ord. Hon är både glad och förvånad över att han vågar erkänna den sidan av sig själv inför henne, men samtidigt så fylls hon av sorg vid återfinnandet av gårdagens minne. Isabella greppar tag lite hårdare om Coneall's arm samt tar ett djupt andetag för att hålla tårarna ifrån att rinna nerför hennes kinder, då ögonen redan börjat fyllas av dem.

"Visst vill jag aldrig hamna i det skedet att död och liv faller mig neutralt. Men samtidigt önskar jag att jag inte skulle behöva ta detta fullt så hårt som jag märker att jag gör." hon ler lite sorgset genom sina smått tårfyllda ögon och andas ut i en svag suck.

*Coneall försöker försiktigt torka bort en tår med ena fingret för att sedan ge henne en tröstande kram. Han säger inget, bara hummar lätt.*

Isabella låter Coneall torka tåren och besvarar sedan försiktigt kramen, tacksam över hans stöd. Men hon känner även att hennes hjärta oundvikligt ökar takten i hans famn och en svag rodnad sprider sig över hennes kinder.

Ett försiktigt "Tack." lyckas hon få ur sig och ler tacksamt emot honom när kramen väl bryts, fortfarande svagt rosig om kinderna.

*Coneall ler lätt*
Skäms inte över din reaktion, låt den vara som den är. Det enda är att med tiden så lär du dig att inte bli övermannad av den. Men jag kan tro ... att vad som hände gjorde att du inte fick mycket till sömn?

Isabella ler tillbaka och nickar.

"Det stämmer tyvärr. Jag fylldes av allt för många tankar igår kväll när man väl vart lämnad ensam, även en del skuld." Isabella ler lite medkännande och gestikulerar som för att fråga om dem skall fortsätta längs stigen.

"Det kan inte vara särskilt lätt att behöva skicka iväg trupper när det gynnas för krig heller, kan jag tänka mig i vilket fall?" frågan var egentligen mer av ett konstaterande, men Isabella vågade inte ta något efter sina egna tankar och lät det då istället övergå till fråga då hon vet att Coneall har faktisk erfarenhet kring det.

*Coneall vandrar vidare med henne och nickar stilla*
Ja och nej. Du kommer få olika svar beroende på vem du frågar. För mig ... nå jag tvekar itne att göra vad som är nödvändigt, men det betyder int att jag inte ogillar det. Om det finns än annan väg föredrar jag det. Men som sagt, jag skulle aldrig tveka om det är det alternativ jag ser som bäst. Och alltid i strid omer jag välja den taktik som jag bedömer leder till seger med så liten manspilla som möjligt på min sida. Även om mina metoder av en del skulle kallas ... ohedervärdiga.
*han snörper föraktfult på munnen*
Det finns inget hedervärt eller civiliserat över krig eller strid, sådanan fåniga ideer har jag ite mycket för. Det är vad det är, och jag undviker det om jag kan. men jag har inga ilutioner eller ger illutioner till mina män om att det skulel vara något annat är ren blodig död för något man tror på.
*hans röst har plötsligt blivit hår och kall, en sida Isabella förmodligen inte sätt tidigar. Bredvid hanne vandrar inte längre en man utan mera något som påminner om ett beslutsamt kalkulerande robdjur.*

Isabella blir mer och mer osäker och ångrar att hon ens fört in samtalet åt det här hållet, desto mer hon märker att Coneall har något ont inom sig som han låter skina igenom genom dem ord han uttalar.

I en försök att lugna honom så tar hon hans arm, som om han hade bjudit henne den. Samtidigt är hon dock rädd för att han skall bli våldsam emot henne genom sin gest, så hon tar allt med stor försiktighet.

"Krig är inte vackert." säger hon i ett smått sorgset och bekräftande tonfall, och stryker honom försiktigt över armen med handen.

*Coneall rycker lätt till vid hennes ord och ser förundrat in i hennes ögon, han verkade ha glömt att hon var där. Det djuriska är helt borta. Han tar ett djupt andetag inan han tala*
Ja det är det, och på tala om det ... jag måste snart resa tillbaka till Corduba. Men tills dess vill jag spendera så mycket tid jag kan med dig.
*Han ler lätt mot Isabella, men det är ansträngt ... som om han döljer något*
Jag ville egentligen prata med dig om något annat på denna promenad, något jag är skyldig dig att berätta. Men kanske bö chocken över dödsfallen gå över först.
*Ha tittar forskande på henne medan de promenerar långsamt vidare*

Isabella rycker till lite även hon när Coneall gör det, men förstår direkt att det är lungt när hon möter hans blick. Hans vackra bruna ögon verkar i alla fall ha uppfattat hennes närvaro igen, och omedvetet så rodnar hon svagt.

"Likväl skulle jag vilja spendera mer tid med dig." säger hon i en vänlig ton, fortfarande smått rosig om kinderna. Men suckar lätt innan hon fortsätter.

"Det var inte heller min mening att samtalet skulle hamna här. Men mig ska du inte oroa dig för, nog för att natten föll mig lite hård, men det lär inte bli värre än så. Och vad det än är ni vill berätta så gör det ingen nytta i att gå och dra på det, jag skulle likväl kunna ligga sömnlös av ovisshet då." det sista säger hon lite som ett skämt, men hon vet ändå med sig att det tyvärr är mycket sant också.

*Det glimmr till lätt i Conealls ögon, kanske är det solen som reflekteras eller något annat. han nickar lätt.*
Nå, som du kanske märkt har jag ... varit upptagen mycket det senaste halvåret. Corduba har varit huvudanledningen ... men också mycket av en ursäkt. Min reservation i din närvaro antar ajg inte har ... gåt dig förbi.
*Han suckar lätt*
Jag befinner mig mitt i en situation som kräver en ganska lång förklaring, men i grund och botten innebär den att varje individ som kommer nära mig blir en bricka i ett politiskt spel. Din bror har fått mig att låva att jag ska ... undvika att du blir det. Han motsäter sig inte att du är på Irland, men han vill inte att jag ska söka att göra dig till min drottning. Då han inte vill att du ska utsättas för detta spel om tronen
*han nästan haspar ur sig det hela och verkar lätt förlägen över det hela, det märks att han inte gillar att han avlagt det löftet.*

Isabella nickar för att visa att hon hört vad han sagt, men sedan ser hon tomt ut i luften framför sig och visa inga känslor eller uttryck på ett tag, som om hon i sitt huvud bearbetar allt hon precis fick höra. Efter en stund skakar hon till lite på huvudet som om hon vaknat till eller försöker skaka av sig några tankar, kanske både ock. Hon fäster blicken på stigen framför sig och andas ut i en suck innan hon tar till orda.

"Jag har uppfattat att du verkat relativt undvikande, men det har nog inte varit något jag lagt någon större vikt vid. Men nu förstår jag varför i vilket fall. Jag är väldigt tacksam över att du berättar detta för mig. Tyvärr så är jag en princessa, och oavsett vad jag gör eller vem jag skulle komma att äkta så kommer jag nog alltid till viss mån vara en spelbricka. Däremot har jag alltid hoppats på att hitta någon som ser mig utöver mina titlar. Skulle jag göra det så skulle i vilket fall jag inte längre bry mig om utifall jag är med i ett politiskt spel eller ej." Isabella lyfter blicken ifrån marken och ler lite sorgset och men ändå tacksamt emot Coneal.

*Coneall har varit tyst hela tiden och låtit henne ta den tid hon behövde, och nickar slutgiltigt till hennes svar.*
Mitt löfte gör att jag ... inte kommer föra saker och ting i en riktning som slutar med dig som drottning. Men i mit löfte ingick INTE att jag skulle förhindra något sådant. Valet ligger i dina händer Isabella, och därigenom spelar du dit eget spel och blir din egen bricka. Jag medger villigt att det var dina titlar, familj och bakgrund som fick mig intreserad av dig. Em bra grund för en drottning, dock ...
*Han blir tyst och verkar inte vilja fortsätta, han tittar på sina skor medan de vandrar.*

Isabella lyssnar och ser på Coneall med vänliga ögon. Vad han säger är faktiskt helt sant, och om hon skulle välja honom så skulle det kanske gå ändå. Lite är väl dock fortfarande beroende på Edward, men ändå.

När Coneall tystnar så ser hon däremot lite frågande på honom. Hon låter honom vara lite i hopp om ett svar, men tar tillslut till orda då hon märker att ett svar inte kommer.

"Dock...?" hon ler vänligt emot honom och stryker försiktigt hans arm med sin hand för att visa att han kan känna sig trygg med henne.

*Han snörper lite på munen*
Dock är du mer än en bricka för mig nu sen jag börjat lära känna dig. jag vill inte utsätta dig för det liv jag har valt. Men ej heller skulle jag hindra dig om du väljer din egen väg in i det.
*Han forsåtter titta på sina steg*

Isabella blossar till rätt så ordentligt om kinderna och är på ett sätt glad över att Coneall har sin blick fäst någon annan stans. Isabella känner sig alldeles varm i bröstet och vet först inte riktigt vad hon ska säga.

"Tack. Det betyder verkligen mycket för mig att du vågar berätta allt sådant här för mig..." säger hon vänligt och kramar om hans arm lite, osäker på om hon skall fortsätta eller ej. Isabella tar ändå till orda ändå, oviss om vad det kan bringa. Hon tar ett djupt andetag och fortsätter.

"Jag kan inte påstå att jag är helt neutral i din närvaro heller. Ända sedan tankarna sattes i mitt huvud så har jag hos mig själv märkt ett intresse och en nyfikenhet kring dig." Säger hon smått skakig på rösten av nervositet och försöker att hålla rodnaden borta, men utan något större lyckande.

*Coneall stannar abrupt, ser en aningen bekymrad ut ... men med en hint av glädje. Han vänder sig mot Isabella.*
Nå, bollen är hos dig nu. Mitt löfte håller mig, lika så att jag bryr mig. Men du bör nog ... få din bror med på det, om du väljer den vägen som leder till tronen bredvid mig.

Hon blir orolig när han stannar, men hon anar en glimt av glädje i hans uttryck och fnittrar då lätt till . Isabella nickar och ler som svar, fortfarande smått rodnande.

"Visst är det fortfarande Edward som har det sista ordet. Men jag tror inte han skulle hindra mig om jag hittar någon som gör mig lycklig. Däremot vill jag fortfarande lära känna dig bättre innan jag tar mig till att på något sätt göra ett beslut." säger hon till Coneall lite som en peak till om att inte vara så avståndstagande, och så ler hon hjärtligt emot honom.

*Coneall grymtar något om Corduba, och blir lätt mörk i synen.*
Nå jag får väll till att bli klar snabt med kriget i Spanien helt enkelt ... och vara hemma så mycket jag kan samtidigt. För jag betvivlar starkt att Edward skulle tillåta att du var där.

"Jag tror inte heller att han skulle tillåta det. Men jag får väl önska dig god färd och lycka till nere i Spanien istället, och hoppas på att det går snabbare än förväntat." säger Isabella i ett försök att muntra upp Coneall lite.

"Jag fick ju tillåtelse att stanna på dina ägor ett tag till dessutom, så vi lär säkert stöta på varandra där med. Kanske att vi kan hitta något tillfälle då du kan visa mig dina mest omtyckta ställen också." säger hon med tanke på när dem var i Isabellas favorit glänta för ungefär ett halvår sedan.

*Coneall ler*
Din önskan är min lag prinsessa, jag kan nog se till att vi tar en tur varjegång jag kan ta mig tiden att komma hem.
*han tar hennes händer lätt*
Sen har jag trotsalt lite tid innan jag måste ge mig iväg, så desto fortare vi reser norrut igen ... desto mera tid finns det.