Aedan anländer till Camelot

Molnen började spricka upp och pelare av ljus sänkte sig över landskapet.
En liten vindpust slog honom över ansiktet och med den mångfald gröna kullar i närheten kände han sig nästan som hemma igen.

Kanske bara trettio minuter fram siktades Camelot, resans mål.
Han stod och lät handen dras längs nacken på sin häst medan han funderade hårt på huruvida han skulle gå till väga. Tiotals, kanske till och med hundratals scenarion spelades upp i hans huvud i hans försök att förbereda sig på vad komma skall.

Hans hand slutade stryka hästen och han tog ett djupt andetag och satte sig sedan upp i sadeln. Han blickade bakåt mot sina tre hirdmän och med en handgest började han och hans trogna livvakter ta ritt mot fästningen.

Aedan visste ännu inte till fullo hur han skulle lyckas med sitt uppdrag, men i sitt huvud svor han vid sin fars blod att han skulle fullborda det.

((Spelar lite random NPC funktion här))

*Vid porten till Camelots stad Stiger en man i Camelots färger fram och håller upp en hand för att stoppa följet*
Halt, vad för er till Camelot?

Aedan som är i täten av gruppen tar till orda.
"Mitt namn är Aedan Vargbane, ledare för klan Dubh Sionnach och thane över Donegal. Jag är här sökandes en audiens med kung Artur, och om inte han så någon som kan föra vidare mina ord till honom."

Aedan sitter fortfarande till häst medan han talar. Bakom honom finns tre personer till, även de till häst.
En kraftig karl med stora muskler, ärrat ansikte och ett claymore hängandes på ryggen. En kvinna i läder harnesk och med en båge över axeln. Längst bak sitter en ung man på kanske tretton eller fjorton år utan synliga vapen. Han ser sig omkring med en nervös blick
Aedan själv är klädd i gröna kläder och som är delvis täckta av en mantel. Inte heller han verkar ha några synliga vapen.

((Sorry för väntan, Olof misslyckas med att upptäcka att någon skrivit))

*Vakten nickar kort och stiger åt sidan*
Vår kånung tar alltid emot en hövlig besökare av rang. Jag känner ej till landet ni nämnde, men måhända min kånung gör det. Pasera och vet att fred råder mellan alla innom Camelots murar.

Aedan och hans följe börjar att trava in innanför Camelots murar i sökan efter ett värdshus att ta som hemvist medan de är på plats.
Efter att ha funnit en lämplig plats och lämnat av sig hästarna beger de sig mot Camelots inre portar.

Aldriona befinner sig utanför slottet. Det vore kanske ambitiöst att hävda att området är en park, men i alla fall ett stycke öppen mark mellan slottets murar och själva staden, där det om sommaren växer blommor. Hon har en mjuk yllemantel och scarf om halsen för att hålla de kyliga vindarna borta, håret uppsatt men inte täckt av en hätta. Vid hennes sida befinner sig ett barn, någonstans i åldern två till tre år gammal. Han är än mer välklädd än hon i ylletunika, kort mantel, mössa, halsduk och vantar. Under hennes vakande blick utforskar han glatt området, med en pinne i handen undersöker han noga varenda sten och klump av smältande snö han råkar finna.

Bortifrån slottet kommer Penelopie gående. Förutom sin röda klänning har hon en stickad halsduk runt halsen. Hon huttrar en aning men hennes kinder är rosiga och hon har ett litet leende på läpparna. Hon går långsamt och försiktigt för att inte spilla den varma drycken i kopparna hon bär. Det är rejäla koppar och ångan stiger i den fortfarande kyliga luften.

Hon kommer fram till Dam Aldriona och räcker över en av kopparna till henne.
"Det är en dryck som min mor vid speciella tillfällen brukade göra av kakao och vanilj. Ni har mer av ingredienserna i hovets kök så jag passade på att göra till er."
Hon tassar sedan bort till pojken och sätter sig på huk bredvid honom. Hon ler och räcker över den andra, lite mindre koppen till honom.
"Varsågod, unge herrn. Drick så att du inte blir förkyld." Säger hon.

"Tack så mycket, Penelopie." säger hon och tar koppen med ett leende. "Håller du ett öga på honom så att han inte spiller för mycket på sig?" Pojken sträcker sig ivrigt efter muggen utan särskilt mycket hänsyn till hur full den är och hur försiktig han kanske borde vara. Aldriona lyfter muggen och andas in de varma ångorna. "Det luktar fantastiskt. Jag tror jag har druckit något liknande en gång förut, men det var flera år sedan."

"Självklart, My Lady." Säger Penelopie
Hon tar ett stadigt tag om pojkens kopp och för den till hans mun utan att släppa den.
"Seså, unge herrn. Var försiktig nu. Det skulle inte förvåna mig, My Lady. Min mor nämnde någon gång att det var ett recept från norr."
När pojken inte längre vill ha något mer ställer hon ner koppen i ett hål i det som finns kvar av en snödriva och sträcker på sig. Snabbt får hon sedan skynda iväg för att hinna ikapp pojken som har börjat vandra iväg igen. Hon skrattar vid hans upptåg och har inte alls svårt att hänga med i svängarna.

Aedan och hans följe kommer upp på slottsgården genom de inre portarna varpå ett barn nästan springer rakt in i Aedan.
Snabbt lyfter han upp den lilla pojken under armarna och säger med en förlöjligad röst. "Oooj oj oj, se upp där pojk. Du kanske gör dig illa om du springer runt sådär."
Aedan ser en yngre flicka komma mot honom och en dam en bit bakom henne.
"Se så, spring tillbaka till de dina nu"
Han rufsar i pojkens hår och sätter ner honnom på marken.
När pojken börjar irra tillbaka till den yngre flickan börjar Aedan gå in på gården och hans hirdmän kommer in bakom honom.

Aldriona ställer ifrån sig sin mugg tillsammans med pojkens och går bort för att möta följet, antingen för att välkomna dem eller be om ursäkt för barnets beteende... Eller båda. Helt omedvetet byter hon kroppsspråk när hon närmar sig gruppen, inte längre avslappnad och moderlig som hon är med barnet utan mer den hovdam hon varit i så många år nu. Hon stannar på den stenlagda vägen och låter dem gå den sista biten fram till henne innan hon talar.

"Välkomna till Camelot." Hon bockar huvudet en aning i hälsning, men avvaktar eventuella djupare bugningar tills hon fått veta vilka främlingarna är, det är ju ändå så många som oroar sig alldeles för mycket över rang häromkring och vem som bör buga för vem.

Penelopie plockar snabbt och upp pojken i sin famn och backar tillbaka mot sin Lady. Hon klappar pojken lätt på huvudet. Hon ställer ner pojken bredvid Dam Aldriona och bugar inför hovets gäster. Hennes blick far över mannen och hans tre följeslagare med en blandning av nyfikenhet och misstro.
"Välkommna." Mumlar hon strax efter att hennes Lady sagt det samma, men stannar i den aning djupare bugningen några sekunder till. Sedan rätar hon på ryggen och tar pojkens hand i sin.

"Hälsningar. Jag är Aedan vargbane, thane av dubh sinnach, Irland.
De här är mina trogna hirdar" Han gör en hand gest mot de som står bakom honom och de gör en kort bugning som svar på gesten.
"Vi söker samtal med konung Arthur eller någon som kan föra vårat ord till honom"
När Aedan talat färdigt glider hans blick ner mot pojken och ett leende faller på hans ansikte en sekund innan han tittar upp mot damen igen då med ett lite strängare ansikte.

Penelopie tittar nyfiket på gruppen. Mannen med ärren i ansiktet ger henne kalla kårar medans mannen som talar inger ett ovanligt lugn hos henne. Detta gör henne förbryllad och hon backar ett steg längre in bakom sin Lady. Med ens förstår hon hur oartigt hennes gest var och tog ett kliv tillbaka igen så att hon nästan hamnar mitt framför främlingarna.

"Jag är Dame Aldriona." Hon överväger en sekund att lägga till sina titlar också... Men väljer att utelämna dem, det kändes ändå alltid skrytsamt när hon själv nämnde sina titlar om det inte var nödvändigt. Hon gör en gest mot barnet. "Min fosterson, Tearlach" Om inte de drag pojken ärvt från sin mor hade varit ledtrådar nog om hans Irländska ursprung, så var nog namnet avslöjande nog. "Att tala med konungen borde inte vara ett problem, men er tanke om att ha någon vid hovet att föra er talan är klok. Kan jag fråga vad ärendet handlar om?"

Aedan gör en lätt nickning till svar inan han stirrar ut i tomma intet en kort sekund med en fundersam blick. Han tittar upp mot Aldriona och lutar sig framåt som för att föra en viskning.

((Vi fortsatte spelet via chatt, här är loggen och vi kommer återuppta spelet här nu))
Aldriona: Hon tar ett litet steg närmare då det verkar som om han vill säga något som inte är för allas öron. Pojken har vid det här laget hunnit tröttna på att stå still och lyssna på de vuxna och försöker frigöra sig från Penelopies hand för att fortsätta leka.

Penelopie: Penelopie släpper Tearlachs hand och låter honom springa. Med ett öga på det som händer följer honom efter honom. Dock försvinner snart den oroliga känslan hon hade när hon för säkert fjärde gången idag ska hitta pojken som har gömt sig så duktigt bakom ett par grenar på marken. Hon kan inte låta bli att skratta för dig djälv där hon går runt och ojar sig om att han har försvunnit

Aedan: "Dam Aldriona, jag ämnar hålla mina skäl till min vistelse här hämmlig för en viss person. Tror ni vi kan hålla ett samtal på en mindre öppen plats. Om det inte är att begära för mycket ?"

Aldriona: "Givetvis. Jag borde inte hålla er ute i kylan ändå" Hon gör en gest mot porten och börjar gå. Hon ser bort mot Penelopie och pojken, men bestämmer sig för att inte ropa med dem, flickan kunde själv avgöra om hon och pojken skulle stanna ute eller inte.

Penelopie: Penelopie märker hur hennes Lady börjar gå tillbaka och vänder sig om, precis som Tearlach bestämmer sig för att sätta sig ner i en djup pöl av halvsmält snö. När det kalla vattnet börjar sippra in under hans kläder förstår han sitt misstag och skriker rakt ut.
Snabbt plocker Penelopie upp honom i famnen. Efter en stund slutar han att skrika och Penelopie bestämmer sig för att ta in honom innan han blir förkyld. På vägen plockar hon upp de två halvtomma kopparna ur snödrivan.

Aedanl: Aedan går breved Aldriona, hans hird går kanske tre meter bakom dem. Den yngre av dem tittar nyfiket omkring sig medan de andra två håller en stadig blick framåt.
Aedan tar till orda medan de går
"Det är en mäktig syn att ta in för en man som bott bland slätter och kullar."
Aedan tittar och gestikulerar mot Camelots slottsbyggnad

Aldriona: Hon nickar. "Det är det sannerligen. Bor man här länge nog slutar det imponera, men jag försöker påminna mig om hur jag såg på det första gången jag kom hit då och då."

Aedan: "Var härstammar ni ifrån ?" Svarar Aedan nyfiket
Den yngre av hirderna noterar penelopie närma sig bakom dem och ger henne ett nervöst leende

Aldriona: "Norrifrån. Från de skogklädda landen bortom havet. Men jag har befunnit mig här vid hovet sedan jag var ung" Inte för att hon vid tjugosju års ålder är direkt gammal, men mer än tio år vid hovet och hån började känna sig i det närmaste åldrig jämfört med de yngre hovdamerna.

Penelopie: Penelopie tittar på den unga pojken och ler tillbaka, så gott hon kan med Tearlach som tydligt har tappat humöret i famnen. Hon känner att i vilket ögonblick som helst kommer han att börja skrika igen.

Aedan: "Intresant, jag kan inte påstå att jag kan mycket om de områdena. Det skulle glädja mig om du någong gång skulle vilja berätta för mig om dina skogtäkta hemtrakter"
Den yngre hirden får syn på hur Tearlach börjar se illa till mods ut och han tar snabt några steg mot Penelopie och börjar göra roliga grimager mot Tearlach

Aldriona: "Det gör jag gärna." När de väl kommit inomhus leder hon dem en liten bit in längs med en av sidokorridorerna, till en av de öppna hallar som fanns här och där i slottet. En stor eldstad, bord stora nog för att samla ett sällskap till måltid, bekväma stolar både vid elden och samlade vid fönstren på ena sidan av rummet, hela rummet dedikerat till inte mycket mer än att umgås med andra. "Det är få som vågar sig på resan norröver, så att områdena inte är välkända är inte så ovanligt"

Penelopie: Tearlach stirrar på ynglingen framför sig en sekund och slår honom sedan med kvisten han fortfarande har i handen. Sedan skrattar han och klappar honom på bulan i pannan. Med ens börjar han krångla sig ur Penelopies famn och ner på marken igen.
Penelopie däremot fick en min som om hon skulle skrika när ynglingen kom så nära inpå. Hon släpper ner Tearlack på marken och tar hans hand.
"Ni borde följa er ledare, sir. Kom nu, unge herrn. Vi måste byta era kläder innan ni blir förkyld." Säger hon och skyndar iväg.

Aedan: Ynglingen stirrar en stund på Penelopie medan hon går sin väg innan han med ett ryck börjar jogga ikapp Aedan.
Medan Aedan och den kvinliga hirden fortsätter in i rumet står den större mannen kvar i dörröppnignen och verkar vänta in yngligen som sackat efter.
"Vad är det som avskräcker dem från att ta resan? Detta är första gången jag lämnar mitt land men jag kan inte påstå ett det varit en farlig reda än så länge. Vad fins att frukta i norr? " Säger Aedan till svars

Aldriona: "Mitt folk." säger hon med ett leende. "Eller, rättare sagt, mestadels, is, snö och ogästvänliga farvatten. Det finns mycket mer land än folk där uppe och reser man vilse är det inte säkert att man alls blir hittad igen." Hon går bort till stolarna vid eldstaden, glad för värmen efter kylan utomhus. Hon lägger av manteln på ett litet bord nära eldstaden innan hon slår sig ned, samtidigt som hon gör en inbjudande gest mot en av de andra för att han ska sätta sig också.

Aedan: Aedan sätter sig ned framför Aldriona och den kvinliga hirden ställer sig bakom honom
"Jag förstår, det moste vara intresant att leva bland sådanna förhållanden."
Aedan ler och nickar medan han säger detta, men han tar sen till ett alvarligare ansikte.
"Jag moste ställa er en alvarliga och udda fråga dam Aldriona"
Ynglingen kommer in genom dörren och får en arg blick av den större mannen som stänger bakom honom.

Aldriona: "Fråga på, men jag lovar er inga svar innan jag hört frågan." Hon ler och lutar sig tillbaka i stolen. Vad andra än hävdade kunde hovlivet vara något monotont, särskilt om vintrarna. En främling att tala med, en som dessutom var hemlighetsfull och här på något mystiskt ärende, livade definitivt upp hennes dag.

Aedan: Aedan tog notis om Aldrionas ändrade pois, han tar ett lätt andetag och tar till orda.
"Innan jag talar vidare med er behöver jag veta om ni har någon form av relation med mannen som kallas Coneall och i sådanna fall vad för slags relation."
Aedan håller an skarp och stadig blick på Aldriona

Aldriona: I förvåning över den oväntade frågan skrattar hon till. "Det är det många som har undrat..." Sedan är hon tyst ett ögonblick, överväger vad hon borde svara. Knappast med hela den invecklade historien, särskilt inte till en främling. "Han bad om min hand. Jag sa nej."

Aedan: Aedan höjer ett ögonbryn.
"jag hade förväntat mig ett ni kunde vara bekanta eller till och med vänner, men inte att ni skulle vara så nära varandra... Om jag inte går på för mycket, får jag fråga hur ni står till varandra nu ?"

Aldriona: "Det är komplicerade frågor du ställer..." Hon ler, försöker än en gång finna tiden att komponera ett bra svar. "Jag vet inte. Det har verkat som om han har haft svårt att acceptera sitt nej, jag finner det ännu svårare att tro att han kommer att förlåta, när han väl accepterar det."

Aedan: "hmm, jag ska leda in på varför jag är här. Känner ni till Coealls fulla adels titel ?"

Aldriona: "Jag har hört den, givetvis, men jag får erkänna att jag aldrig memorerat den."

Aedanl: "Kung av Ulster, Beskyddare av Irland."
Aedan la tyngd bakom ordet beskyddare. Han har börjt ta til en argare blick

Aldriona: Hon nickar. "Ja, dem känner jag till." Hon iakttar honom ett ögonblick. "Antar jag rätt i att du inte anser att han lever upp till den?"

Penelopie: Dörren slås upp och in kommer Penelopie bärandes på en bricka med två koppar på. Hennes händer skakar när hon räcker över kopparna till sin Lady och den främande mannen.
"Ursäkta omjag stör. Jag tänkte bara att ni ville värma er lite grann så jag gjorde lite dricka." Mumlar hon samtidigt som hon kastar nervösa blickar mot dörren.

Aldriona: "Tack så mycket, Penelopie" Hon noterar flickans nervösa uppsyn, men bestämmer sig för att om det vore viktigt skulle hon nämna vad som orsakat det. Bättre att fråga senare, om det var något som hänt.

Aedan: Aedan upptäcler sig själv avslöja sina känslor med sitt kropsspråk, han tar koppen och dricker utav den vartefter han tar ett ljupt andetag för att lugna sig.
"Tack min dam" Säger Aedan till Penelopie.

Penelopie: Penelopie som har vänt sig om för att gå bort till sin stol i rummet snubblar till och ser sig över axeln vid hans ord. Sedan skyndar hon sig bort och slår sig ner.
Hon blundar ett tag och plockar sedan fram en liten broderiring och börjar plocka med nål och tråd.

"Så vad är det han har gjort? Jag kan bara anta att du är här för att få stöd i att ändra på det." Hon iakttar honom intresserat. Hon hade förstås inte valt sidor i det hela. Inte förrän hon visste vad som pågick, men nyfiken var hon ju onekligen.

Aedan stirrar en stund mot Penelopie innan han vänder sig tillbaka mot Aldriona.
"Vad han än säger så är Coneall definitivt INTE den beskyddare han utger sig för att vara.
Ända sedan han satte fot på vårt land har han inte gjort annat än att tvinga klaner in under hans tyranni. Detta med hjälp av antingen överrumplande styrkor som han har fört med sig eller med hot om att en klan ska tillintetgöras som de tidigare."

Penelopie ser på hennes Ladys gäst. Denna ledare verkar inte vara en parson som ljuger. Kan hon då ha fått helt fel uppfattning om kung Coneall utifrån hur han har behandlat hennes Lady?
Utan att tänka på det har hennes händer med hennes broderi stilla sjunkit ner i hennes knä medans hon nyfiket lyssnar på den privata konversationen.

"Jag känner till hans arbete för att ena Irland, men jag har aldrig varit insatt nog för att lära mig särskilt många detaljer om det... Erövrare låter så mycket värre än befriare och enare." Hon rynkar pannan och tänker. "Men alla konflikter har en förlorare och de är sällan nöjda med vad som skett eller vänligt sinnade mot den som vann. Du hoppas vinna stöd här vid hovet. Hur? På vad sät tänker du övertyga oss om att ställa oss på din sida istället för hans?"

Aedan sjunker bak mot ryggstödet medan han väljer sina ord.
"...Det har sedan länge varit till min kännedom att klanerna har betraktats som vildar, krigshungriga och kallhjärtade... Jag dömmer ingen för att påstå något som de tror sig veta något om, men något osannare kan inget vara.
Klanerna vill leva ett liv av fred. Vi vill så vår säd och skörda vår skörd och lämna det så. Blodsspill är inget jag vill ha. Dock är vårt hot verkligt och allvarligt och våra mot aktioner måste vara minst lika allvarliga.
Just i detta nu är min bror i full färd med att upplysa klaner om den nalkande faran och vad den innebär. han kallar dem till att strida för sina länder, för sina hem. Det lär inte dröja länge innan vi är tillräckligt många för att driva tillbaka Coneall.
Men som jag sa, blodsspill är inget jag vill ha.
Jag har hört om Artur och hans riddare, jag har hört vilka pelare hans kungadöme grundar sig på.
Jag kommer hit som en akt av desperation för att förhindra onödiga stridigheter. Så som jag förstått erhåller Coneall och Artur en allians.
Om jag skulle kunna bringa fram en allians mellan Artur och mig skulle Coneall inte kunna ta till strid utan att riskera sin allians med Artur. Jag tro han värdesätter den rätt högt... Och om Artur skulle bli uppmärksammad på detta, och godkänna, skulle han vara delaktig i att förhindra tusentals onödiga dödsfall. Om de jag har hört om Artur stämmer skulle detta vara en god anledning till allians.
Och dessutom skulle vi kunna öppna fria handelsvägar mellan våra riken.
Coneall har säkerligen också haft våra naturresurser i åtanke när han började sin invasion. Men jag har svårt att tänka mig att de skulle bli särskilt lukrativt för honom då revolt efter revolt från ett förtryckt folk skulle göra vad de kunde för att förhindra sådana handelsvägar... Detta skulle skälvfallet resultera i mer död och misär, något som jag och förhoppningsvis Artur vill stoppa.
Vi vill stå under en EGEN enad fana och detta skulle gynna många fler än om vi blev slavar åt någon kung vi aldrig tidigare hört om.
Om även du känner att ta ställning till detta har du flera positiva aspekter välja mellan. Om du ställer dig bakom oss i att bli ett eget folk kan du antingen göra det för att visa Coneall (som ni säger) vart skåpet ska stå. Eller så kan du säga att det var för att du inte ville se honom hamna i strid då även om du kanske inte älskar honom ändå bryr dig om honom. Utöver detta tror jag att även vi kan hitta lukrativa handlings planer mellan varandra i framtiden."
Aedan lutar sig framåt i stolen igen som för att invänta ett svar.

Hon lyssnar under tystnad på vad han har att säga, och tänker efter innan hon svarar. "Kloka ord. Alla förtjänar ledare de frivilligt är lojala mot och krig brukar sällan leda till sånt... Att alliera dig med Arthur för att tvinga fram vapenvila låter som en bra plan och en jag gärna kan stödja. Under förutsättning förstås att situationen är så som du beskriver den. Situationer har oftast två sidor, och jag vill gärna hur han bemöter din anklagelser."

"En man erkänner sällan sina onda dåd till den kvinna han bryr sig om.
Jag vet inte något om hans avsikter för att fria till er tidigare, men de tål att tas med i beräkning när ni väl talar med honom."
Aedan reser på sig och gör en bugning mot Aldriona.
"Det har varit ett nöje att träffa er dam Aldriona, och er med dam Penelopie. Jag hoppas på att kunna få fler stunder att tala med varandra i framtiden då vi förhoppningsvis inte behöver diskutera fullt så allvarliga angelägenheter.
Om min audiens med Artur beviljas eller ni vill något annat av mig så kommer jag och mina hirder vistas på värdshuset intill västra porten."
Aedan och hirdmännen böjar gå mot dörren