Mellanlandningen i Woodstock palace

Isabella suckar nöjt och slappnar av, för att sedan sitta som fastfrusen på sin sten och betrakta himlen. Hon älskade att sitta här och iakta naturen och ljuset.

Att Coneall var borta var hon fortfarande medveten om, men det kunde hon tänka mer på om en liten stund. Hon ville bara sitta kvar en liten stund till.

*Coneall står stilla ett slag och plaserar sedan varsamt sina händer på Isabellas axlar.*
Ett stilla ställe att fundera, och vackert.

Isabella rycker skrämt till och skrattar sedan när hon förstår att det bara är Coneall.

"Värsta vad du är bra på att smyga, du skrämde mig rejält." säger hon leende och ser upp på honom, för att sedan låta blicken vandra över gläntan."Men visst är det härligt här. Du kanske förstår varför jag blivit så fäst vid den?"

*Coneall vilar sina händer på hennes axlar och lysnar stilla till hennes ord.*
Ja jag tror jag förstår din glädje i att sitta här, naturen svarar väl till vår närvaro och det är stilla och lungt. I gamla tider kan nog här varit mycket dans i månens sken.
*han ler hemlighetsfult*

Isabella fick en fundersam rynka i pannan efter Conealls sista mening.

"Dans...? Här?" Isabella fick ett barnsligt leende på läpparna och stänger ögonen för att se det framför sig.

Att dansa i naturen under månskenet. Det verkade som en dröm för henne.

Nå, det var länge sedan om så och jag har inte sett det ske. Men innan den nya religonen fick hållfäste i aArthurs rike var det en vanlig förekomst ... och är på Irland där den gamla tron altjämt är stark.

*Coneall ser sig omkring och suckar lätt, nästan som om han kan se något för sit inre öga*

"Verkligen?" säger hon intresserat och ser upp på Coneall. "Vad är den gamla tron egentligen?" säger hon med vänliga och nyfikna ögon, och hoppar åt sidan som en inbjudan för att han skulle sätta sig ner.

Ja, den gamla tron hade nog Isabella bara hört nämnas vid namn. Men hon har alltid älskat sagor och berättelser.

Hum
*Coneall ser fundersam ut, och tar sig tid att fundera medan han sätter sig med ryggen mot stenen bredvid hennes fötter*

Nå, jag betvivlar att din familj skulle uppskatta om ajg berätade för mycket om den gammla religionen för dig. De kan ju få för sig att jag försöker konvertera dig.
*Han ler lätt och tittar upp på henne*
Men lite kan jag berätta. Dock bör jag nog utrycka mig i termer du är mera van vid.

*Han ser ut i luften framför sig och verkar tala i allmänhet när han börjar*
Det är en relion som i grunden har Guden och Gudinnan, men de maifisterar sig för att göra det lättare för människorna att förstå sig på dem. Enligt min tro kan er Jesus vara en sådan manifestation av guden. Balans mellan liv och död och livets olika skeden är ev viktig del av den gamla relionen, respekt för förfäder och naturen. Magi och dess balans är en annan fundamental bit. Tron tinehåller även mycket av olika halvgudar, olika magiska varelse och framför allt naturens magi. En del av de gudar och halvgudar vi tror på är människor och andra varelser som Gudinnan tagit tills sig efter derat liv och get en form av guda status mellan sig och människorna. Prästerna sköter kontakten med guden, prästinnorna re religösa riterna och kontakten med gudinnan, medan druid kastet och barderna är mera fokuserade på att bevara balancen i världen och undervisa människorna om tider som varit och som är.
Offer av olika slag är en viktig del då balancen måste behållas, därav att platsen jag nämde tidigare nu är ett altare av liv för det varit ör mycket död där redan.
*Han vrider på huvudet och fäster hårt blicken i Isabella*
Men några sagor är det inte, det är en mycket värlklig värld och om den inte respekteras går det illa.

Isabella sitter som förtrollad och lyssnar till allt Coneall berättar, och ibland sluter hon ögonen för att i sitt inre se allting framför sig.

Allt han säger verkar ju så verkligt. Varför skulle det vara någon fara om hon trodde på det istället? Hon hade ju alltid varit fascinerand av magi, och även fast hon inte vågat visa det för någon annan så har hon alltid sett något verkligt i alla berättelser om magiska väsen.

Vid dem sista meningarna han uttalar så ser Isabella allvarligt tillbaka och nickar.

"Jag tror dig faktiskt. Det kanske inte är något jag velat visa upp alltför mycket, men jag märker nu att det du berättar om är närmare min syn på världen och på tron än min brors tro." säger hon och med mycket eftertänksamhet.

*Coneall skrockar lätt*
Nå den kristna tron har jag egentligen alldrig förstått mig på, men jag kan till stora delar respektera den. Så länge de inte försöker jaga de av min tro som "otrogna" så har jag inget problem med den. Men i min mening är det antingen en subb gren till min egen eller bara något som män har hittat på för att använda som makt medel.

*Han reser sig sakta upp och börjar skrida run i gläntan, van vid dans som Isabella är ser hon antagligen att hans steg är en form av glidande dans där fötterna knapt lämnar marken, men ganska snart börjar han öka takten och lägga in små pirueter i stegen innan han stannar och bugar lite framför henne.*
Nå Här har nog varit månskens dans engång för länge sedan ... kanske pågår fortfarande ...

*han ler lätt*
Varit här nattetid någon gång?

Isabella ler när hon ser hur Coneall skrider runt med små danssteg i gläntan, och omedvetet sprids ett leende över hennes ansikte. Hennes fingrar pickar försiktigt i takt emot hennes knä, och hon slätar ut klänningen samt sträcker lite extra på ryggen, som om hon gjorde sig redo för att själv dansa. Inte för att hon egentligen tänkte på det, det var bara en naturlig reaktion ifrån henne när dans eller sång närvarade.

När Coneall sedan stannade framför henne med en bugning så kan hon inte låta bli att skratta till lite, och reser sig upp med en piruette.

"Nej, nattetid har jag nog aldrig varit här. Har alltid varit tvungen att hålla mig inomhus då. Men jag har lyckats ta mig ut i slottsparken ett fåtal gånger."säger hon först lite eftertänksamt, men sedan med ett litet busigt leende vid minnet av natt-besöken i parken.

Nå dans under månens sken verkar stå på agendan för resan till Ulaidh
*Han ler pilimariskt*
Och kanske pågår här i hemlighet de gamla tiders serimonier, kanske i din brors byar finns det ennu de som tror ...
*Han drar upp sin tunna mantel mysteriskt framför ansiktet med en lekfull rörelse.*

Isabella kan inte låta bli att skratta hjärtligt vid den komiskt barnsliga gesten med manteln.

"Nå, dans under månsken är allt något jag redan längtar efter."

Sakta börjar Isabellas steg vandra ut ifrån gläntan, med en liten suck.

"Det är antagligen bäst att börja dra sig inåt igen. Jag kan tänka mig att mina hovdamer börjar bli färdiga med uppackningen, och alltså dags för mig att ta över med att börja packa om." Ett mer vardagligt uttryck sprids åter över Isabellas ansikte, men det allt så trogna leendet ligger kvar på hennes läppar.

*Coneall nickar tyst och vandrar upp vid hennes sida*
Är nog bäst så, din bror bad mig möta honom vid solnedgången och det är en tid dit, men jag bör se över mina män. Så de inte blivit rastlösa ...
*han skrockar lite lätt*

Isabella ler och nickar bara till svars och väntar in Coneall, för att sedan gå tillsammans tillbaka till slottet.

Väl borta vid slottet skiljs dem åt och Isabella går mycket riktigt upp till sitt rum för att börja packa. Och den här gången blir det inte som avfärden ifrån Camelot, utan den här gången viker hon nogrannt ner varenda plagg i väskan, så att allt ser extremt prydligt ut. Det fanns inte direkt något annat att spendera tiden med fram tills morgondagen ändå.