Att besöka en vapenbroder

Det är en kylig vinter morgon och de råa kalla vindarna över irländska havet får vatnet att våga ordentligt. Ytterst få skulle resa i detta väder, men Coneall har båtar från norden och råbarkade sjömän har seglat henne.

Coneall leder skälv sin häst av skeppet till fasta land, de är nu äntligen i hamn på britanska ön. Stilla smeker han sin trogna följeslagares mule medan hans lilla trupp av krigare lastar av bakom honom. En vagn med fönödenheter dragen av en kraftig bjässe till häst är det sista som kommer av båten.
Hamn kaptenen komer fram till Coneall och undrar vad som för honom till Kung Arthurs land. Coneall svarar hövigt att han ämnar besöka Kung Edward och undrar om kaptenen råkar veta var han befinner sig. Kaptenen dirigerar honom vidare till Några medlemmar av "De fria styrkorna". Coneall ger hamnkaptenen några mynt och går över till soldaterna och tilltalar den som verkar ha högst i rang
"God morgon sergant, kan ni säga mig var jag kan finna Kung Edward så här års?"

Sergeanten ser upp på mannen, synar honom noga.

-Vem är ni och vad har ni för ärende till min herre?

Coneall ler lite lätt, han måste ha vari i sitt eget land för länge ... att glömma presentera sig så där, här känner ju inte alla till hans ansikte.
"Skävfallet Sergant, Kung Coneall av Ulaith. Jag är vapenbroder till Kung Edward och söker honom som sådean ... en artighets visit"

-Då får du nog skynda dig, han är på väg till Dover för att ta sig över kanalen och fortsätta ner till Cordoba, my lord

"Tag tackar dig sergant, då måste jag brodska. Men säg mä hur jag snabbast tar mig dit. Eller har ni möjligen något sätt att medela Kung Edward?"
Medan han talar sigalerar Coneall till sina männ, som raskt delar upp sig i två grupper. En mindre på sex man med snabba hästar och en större på resrerande 18 med trossen.

-Det är om ni tar landvägen som min herre gjorde, han reste dock för en dag sedan så en snabb trupp till häst skulle nog vara det snabbaste allternativet.

Coneall bugar sig lätt till tack och svingar sig upp på sin häst. Med en nästintill osynlig rörelse får han hästen att vända på sig och skritta bort till sina män.
"Hör upp! Vi sju rider i hög fart i förväg för att hinna ikapp Kung Edward i Sover. Ni övriga följer efter oss i normal mars takt så synes vi där. Mins att ni är i en anna Kungs land nu och uppför er som det anstår soldater av Ulaith. I Väg!"
Med lätta bestämda rörelser får han hästen att vända på klacken och spränger iväg i galopp. De 6 soldaterna på snabba hästar följer hans exempel, medan de karvarande gör sig i ordning och ger sig av utan någon brodska.

Coneall vet med sig att han inte kan prässa hesten sä hår hårt så verst länge och saktkar snart ner till ett sabt trav tempo som bör ta hon till Sover snabt nog. Hans eskort sluter upp krign honom och de beger sig iväg.

((Nu du fredik .. hinner de fram? Beskriv scenen som Coneall komer ridande in i .. eller om du vill att de möter något på vägen))

Snön föll, vinden ven om knutarna på de låga stadshusen.
Det är frebril aktivitet nere i Dovers hamn.
Hela hamnen är avspärrad med soldater.
Edward är i full färd med att lasta koggen för överfarten till Calais när strids larmet går
-7st främmande ryttare är på väg fram.

Joan vänder sig om och ser mot vägen. Hon drar sig lite bakåt och signalerar till sina män att avvakta. 2 av männen kommer fram för att vara i närheten om något skulle hända. Hon suckar och drar upp huvan på sin pälskantade hätta och drar manteln om sig hårdare för att skydda mot vinden. Sedan kunde hon bara avvakta.

Edward söker sergeantens blick och ger tecknet att skjuta om dom verkar fientliga eller inte kan presentera namn och ärende.

Coneall håller in sin häst med ett lätt tecken åt sina män som tillsamans med honom saktar ner till skritt. En av ac Conealls soldater tar på överenskommelse fram coneals standard och håller den synlig medan de i sakta mak närmar sig de väntande soldaterna. Coneall höjer en hand till hälsning då han ser Edward bland de väntande.

Edward går sakta upp från kajen för att möta sin vapenbroder.

-Sänk era vapen mannar det är King Coneall

Han går mot sin vän för att hälsa honom.

-Vad hälsad broder

Coneall stannar sin häst framför Edwards soldater och invöntar sin vapenbroder.
"Goda tider med dig broder. Ord har nått mig att mycket har hänt dig och nu hör jag att du skall till fastlandet. Jag som hade tänkt att hålla upp min del av våran överenskommelse" Trots den vänliga och skämtsamma tonen och ordvalen så är det något hårt i de nötbruna ögonen på Coneall, som on ilska gömer sig bakom fasaden. "Tyvär är trossen lite lånsammare än dessa ryttare ... men ett ekfat med wisky är värd att vänta på" Coneall flinar brett men hårdheten i ögonen finns kvar.

Joan nickar åt sina män och rör sig försiktigt framåt mot Edward. Hon ser intresserat på männen som kommer ridandes och vänder sig mot Edward.

- Vem är det som kommer sa du?

Hon hade aldrig hört hans namn tidigare och såg mot mannen igen och neg försiktigt för honom.

Edward vänder sig mot Joan
-Det där är King Coneall of Ulaith, han är min gamla vapenbroder.

-Det är det alla gånger
-Jag har en kogg intill kajen, låt oss gå om bord, ta ett glas och samtala lite.

Joan ser på Coneall och ler.

- Trevligt att råkas.

Hon ser på de båda männen och biter sig försiktigt i läppen. Hon har nog sett Conealls blickar och tonläten.

- Jag.... Börjar hon lite lätt och suckar lätt.
- Jag ska nog börja rida hemåt. Affärer som väntar vet du...

Hon nickar åt sina mannar och börjar försiktigt röra sig något steg bakåt.

- Edward, se till att ta hand om dig nu. Det var alldeles för länge sen sist.

Couneall bugar sig djupt och vant i sadeln mot den okända kvinnan, men då han redan blivit presenterad och det verkar som att hennes angelägenheter inte angår honom så säger han bara:
"Goda tider till er min dam, må er skönhet uppenbara sig för mig igen längs livets väg"
Och sitter av och lämnar tyglarna till en av sina män.

Coneall bär kläder som verkar favorisera rörlighet och funktion framför utseende, i färgerna brungarvat läder, moss grönt, stengrått och inslag av svarta och guldfärgade detaljer. Med lite anorlunda mönster på klädnadern skulle han lätt smälta in i det engelska landskapet. Vid sin sida bär han två lika svärd hängandes bredvi varandra och en strids dolk på motsatta sidan. Vid hans häst sadel hänger ett koger och e waelsisk lågbåge.

Standaren som fladrar från en av hans mäns spjut är ett vitt fält över ett grönt fält med hälften var av skölden. I de två övre hörnen är 2 gröna treklövlar och i sköldens spets en vit treklöver. I mitten där fälten möts är ett steriliserat svart varghuvud i profil.

Med raska steg går han fram och erbjuder sin vapenbroder sin hand i ett fast handslag.
"Det låter som en utmärkt ide broder, och då kanske du kan tala om för mig hur det kommer sig att du blivit förlåvad till Dam Aldriona utan att först berättat för mig om dina avsikter". Leendet är brett och ärligt men ögonen är kalla och hårda. "För att inte tala om vad det är du hastar iväg till i dessa tider" Nu blir leendet spjuveraktigt.

Edward känner sin väns ilska i handslaget.
-Det ska jag glädjande göra, kom med här broder.

Edward leder sin broder ombord på koggen och visar in honom i kabyssen.
Han knäppte av sig sitt svärd och erbjuder sin vän en plats vid ett bord.
Han plockar fram två glas och fyller en keramik nakna med vin från ett ekfat.

Han häller upp ett glas och ställer det framför Coneall.

-Så min käre vän, vad vill du veta och prata med mig om?

Coneall tar en utstuderar klunk av vinet och suckar. Nu när han är ensam med sin broder håller han inte lika mycket på fasaden och ilskan men även hans bekymmrade sinnes stämning syns mera.
"Som din vapen broder och vänn vill jag grattulera dig ... men som man är det tungt. Vi råkar nämligen ha samma samma utsöka smak i damer. Jag har sen något år tillbaka varit intreserad av Dam Aldriona skälv, och nyligen börjat uppvackta henne."
Coneall väntar stilla medan han tittar på den man som han ser som een bror och som nu är trolåvad till hans hjärtas dam.

Edward stelnade till
Han sjunker ner på stolen på andra sidan bordet mitt emot sin vän

-Hur länge har detta pågått och vad har Aldriona lämnat för respons?

Coneall tar en klunk till och verkar använda tiden för att inte förhasta sina ord.
"Jag blev säker på hur jag kände efter att hon spenderat ett halvår i mit hov i Ulaith. Det är nu lite över ett år sedan. Jag har handlat med hennes familj i många år och sett henne vifd Arthurs hov många gånger.
JAg har inte utryckt mig i klarspråk för än ... nå, men jag har antyt mit intresse och deklarerat hennes skönhet i dikt i brev. Jag måste säga att hon inte varit avisande om än inte uppmuntrande heller. Jag vet även att hennes eldre bror skulle vara posetiv till att knyta sin familj starkare med mit hus. Jag fungerar ju som deras kontakt med världs handelln." Coneal suckar.
"Hade du varit någon annan och inte min vapenbroder, och även en alierad på många sätt till mit rike, hade du nog fått en vaning om att hålla dig från henne i stället för att jag personligen pratar med dig."
han tittar utstuderat ner i sit glas i tystnad.

Edward granskar sin vän.
Han stor klunk vin och ställer ner glaset medans han säger
-För min del har jag och Aldriona umgåtts och flörtat i ca 6 år.
Jag blev dock "tagen på sängen" när King Richard med King Arthur tillåtelse tillkännagav vår trolåvning.
-Det är inte så att jag är ledsen över det då jag hållt henne kär länge.

Edward stannar upp och ser på sin vän för att kunna utläsa någon reaktion.

-Vad är dina tankar och funderingar om detta?

Conealls ansikte blir stelt med undantag av en glöd i hans ögon. Hans vapen broder hr strodit med honnom länge och har säker hört ryckten om Conealls förflutna som druid lärling innan tog upp svärdet. Om man nu tror på sådant finns det rykten om att han besitter magi ...

Han rör leppar na sakta och mummlar stilla medan han rör med fingret i sit vinglas. Edward har säker hört språket förut, det är Conealls modersmål, besläktat med Britaniska och Wailsiska men endå så olikt:
"Biotáille ancestral, neacha an nádúir. I ngach macántacht, tástáladh mé ... ach cosc ar mo onóir agus mo dhearthár grá dom. Mar go bhfuil mé buíoch ... Anois do neart don todhchaí, a iarraidh mé"
Med ögon som fortfarande verkar ah en inre glöd tittar Coneall upp på sin vapen broder med utrycktslöst ansikte, men det är ett näst in till heligt lugn över honomm.

(("Förfäders andar, väsen av naturen. I sanningens namn är jag testad ... men min ära och min broders kärlek hindrar mig. För det är jag tacksam ... nu om styrka för fortsättningen jag ber".))

Edward ser oroligt på sin vän
Han känner igen språket, dock förstår han inte allt

-Varför är du lycklig men ändå ber om styrka från dina förfäder?
-Hur ska vi gå vidare med det här?

Conaall flinar plötsligt brett mot sin vapen broder.
"Just för stunden kan vi samtala och dricka varandra till. vare sig det varar eller inte eller det skedde me dit samförstånd eller inte är du trolåvad. Det tål at skålas för broder." Coneall fortsätter att se road ut.
"Kan hända tar jag dam afärer mera allvarligt än du, nog för att det finns flera kvinnor ... men just nu är mitt sikte inställt på en. Ett försprång du har, men ennu är det inte över. Vi får se vem Aldriona väljer i slutändan." Coneall ser lite mera allvarlig ut igen. "Men aldrig att jag tänker låta någon dam orsaka ont blod mellan oss ... det var för att försäkra detta som jag bad om mina förfäders hjälp. En bra vapenbroder är svårare att få än en bra kvinna".
I conealls huvud rör sig även renordlade politiska tankar, han vet mycket väl att ont blod med Kung Edward skulla vara förödande för hans rike som han bryr sig mycket om ... men detta nämner han inte. Glatt höjjer han sitt glas.
"För Aldriona, och för dig min vapenbroder!"