Oväntade nyheter

- Jag vet inte, men det är väl värt ett försök. Isabella ler svagt mot Joan och observerar allt som händer runt omkring.

Joan såg ut att ha en fundersam rynka i pannan, men efter allt som har hänt så var det inte särskilt märkvärdigt tyckte hon.

- Ja, det skadar väl inte att fråga.

Joan ser sig om och inser att bordet redan är dukat inför middagen och hon vänder sig om lagom tills högljudda barnröster och skratt hörs utanför.

- Jag tror du får stålsätta dig, du lär snart bli attackerad av små monster.

Hon säger det hela med ett stort leende och snart rusade 2 pojkar in i rummet, med en liten flicka tultandes efter sig och en av tjänarna med ytterligare en flicka på höften.

Isabella kunde också höra stojet och log stort.

-[i] Det har jag ingenting emot.[i] hon skrattade lite och så på när barnen kom inrusande, den ena efter den andra. Dem var alla så små och söta.

- Isabella!

Thomas rusar fram och omfamnar Isabella med John strax efter sig. Den lilla flickan tultade fram till Joan och fick komma upp i famnen. Joan ler mot sina söner och Isabella. Hon nickar åt tjänaren som har Maud i famnen och han sätter ner henne vid hennes plats vid matbordet.

- Pojkar, har ni tvättat er? Det är alldeles strax middag.

Hon ser sen på Isabella som för att försäkra sig om att det gått bra för henne.

- Hej på er pojkar! Vad kul att se er igen! hon ler stort mot dem och omfamnar dem. Vad stora ni har blivit! en hand hamnar på vardera av dem båda pojkarnas huvud och ruffsar till deras hår lite.

Isabellas hår hade nog blivit lite tilltuffsat och klänningen hade säkert fått några skrynklor av anfallet, men det brydde hon sig inte om det minsta. Hon strök bara undan en lock som hamnat i ögonen och log sedan stort mot Joan.

I fjärran hörs ett doft muller som av hästar som närmar sig.
Det tar inte lång stund innan man på slottet kan se vad det var.
I skogsbrynet hägrar två kompanier med med tungt rustade riddare på väg i full fatt upp mot slottet.
Inga färger syns som kan visa vilka de är.

Joan ler och säger åt pojkarna att gå och tvätta sig medan hon går fram till bordet och sätter ner flickan hon har i famnen på en stol. Hon kastar en blick utåt lite snabbt och reagerar först inte på vad hon ser utan får titta dit igen.

- Isabella, kan du stanna här med barnen en stund?

Hon går sedan bort mot dörren och kallar till sig första bästa som hon kan se där.

- Hämta James, och det fort.

Tjänaren nickar och skyndar iväg och Joan vänder sig om mot Isabella igen.

- Vi har besök, men jag är inte säker på vilka de är.

Isabella ser Joans reaktion och bli smått nyfiken.

- Självklart kan jag göra det. ett litet vänligt leende ligger på hennes läppar, men undrande blick följer Joan.

Hon nickar som svar och blev genast mycket nyfiken när hon fick reda på vad det handlade om. Vem eller vilka kunde de vara? Var det någon hon kände? Svaren skulle nog komma snart, tänkte hon för sig själv.

- Isabella, de rider utan färger. De kan vara vänner, men de kan mycket väl vara fiender. Det är fred för stunden, men det är något som lätt kan ändras på.

Hon vinkar åt James när han kommer in och nickar kort mot fönstret för att han ska se efter själv hur situationen ser ut.

- Om de visar sig vara fiender vill jag att du tar barnen och flyr, det finns en väg ut bakåt. Jag kommer rida efter i såna fall.

Hon ser på James att han förstått situationen och han skyndar sig iväg för att förbereda mannarna som fanns hemma för stunden.

- Du kommer få Charlie med dig och några av mannarna. De vet exakt vart ni kan rida och vilken väg som är säkrast.

En kort paus följer medan Joan ser på Isabella för att se hur hon reagerar.

- Låt oss bara hoppas att det är vänner, resten av mina mannar är nere i Cordoba med Edward.

Isabella nickade stumt till svar och leendet hade försvunnit ifrån hennes läppar. Hon knöt händerna om varandra och såg på barnen. Hur hade dem tagit det?

Ovetandet om vilka det var som var på väg gjorde att ett litet frö av oro hade såtts inom henne, men hon försökte hålla sig lugn och inte bry sig om det. Det kunde faktiskt lika väl vara en vän.

Joan gör ett försök till att le mot Isabella och skyndar fram för att ta hennes händer i sina.

- Oroa dig inte Isabella. Jag skulle inte tillåta att något skulle hända dig.

Hon ger henne en snabb kram och vänder sig till pojkarna.

- Ni måste lyssna på allt Isabella och Charlie säger åt er, utan att bråka. Och så ser ni efter era systrar, inte sant?

De båda nickar kort med stora ögon och Joan vill så gärna krama om de alla, med hon vänder på sig när James kommer in i rummet.

- Allt är ordnat Mylady.

Hon nickar mot honom och börjar röra sig ut när hon kastar en kort blick bakåt mot Isabella.

- Vänta här. Charlie kommer och hämtar er om det behövs.

Hon trycker lätt Joans händer och besvarar kramen. Det är inte mig själv jag oroar mig för. tänker Isabella för sig själv och kastar en blick åt barnen igen och sedan åt Joan.

Barnen har redan förlorat sin far, hur skulle det se ut om dem förlorade sin mor också? Och Joan har fortfarande svårt att hantera Thomas död, även fast hon inte riktigt vågade erkänna det ibland. Men Isabella känner henne och ser det på henne.

Hon nickade åt Joan och ser henne gå därifrån.

Trupperna närmar sig alltmer. Ur trupperna rider en märkesman i full galopp mot slottet, han rider in på borggården och fram till männen. Tittar ner på Joan och ger henne en allvarlig blick.

- Mylady, min kung är på väg.

Han räcker fram ett tygstycke som är sönderrivet och blodigt. Joan ser att det Edwards standar. Ryttaren vänder om och rider tillbaka till trupperna som nu är ännu närmare.

Joan ser på tygstycket hon fått av ryttaren och ser efter honom.

- Vad i..?

Hon tystnar, mannen skulle ändå inte kunna ge henne ett svar nu. Utan att släppa blicken från trupperna längre bort ger hon tygstycket till James och hon kan känna hans frågande blickar men hon vet inte riktigt vad hon ska säga. Hon försökte att inte tänka, att inte oroa någon med den gnagande oro hon kände över att standaret var sönderrivet och blodigt och hon biter hårt ihop käkarna. Hans kung? Hon visste inte säkert vad det innebar och visade med en gest att de skulle avvakta och se.

Hon var visserligen inte helt försvarslös, men skulle en kung attackera en ensam kvinna ute på landsbygden?

Joan försökte slå bort alla tankar och inväntade trupperna. Oavsett vem det visade sig vara, skulle hon kunna hantera det, det var hon säker på.

Riddarna kommer in ridande på borggården och ställer upp sig i 8 led linje med 25 man i varje led.
De är buckliga och blodiga och utan vapensköldar förutom en av dom, som bär svart rustning, en hjälm med ett lejon som hjälmplym samt en svart vapensköld med tre strutsfjädrar instoppade i en prinskrona och med texten "Ich Dien" på.

Mannen som är lika blodig som sina mannar tar av sig hjälmen för att visa vem han är.

Joan ser på männen när de ställer upp sig, med blandad oro och nyfikenhet. Hon kände inte igen den sköld hon kunde se och var på väg att skicka iväg Charlie med Isabella en bit, så de kunde komma iväg om de visade sig vara fiender men hindrar sig sedan när mannen tar av sig hjälmen. Visst tusan kände hon igen honom.

Hon biter ihop om allt hon skulle vilja säga och trots att man kan se hennes irritation om man ser henne i ögonen slappnar hon av något och vinkar iväg Charlie för att kunna lugna ner Isabella. Hon nickar mot James som för att säga att allt är lugnt innan hon tar något steg framåt.

- Nästa gång, ers nåd, får ni mer än gärna ge någon mer förvarning än ett blodigt standar. Jag väntade er inte hit i första taget. Är det något som har hänt?

Det första säger hon något hårt och med tydlig irritation över att han gjort henne orolig, men rösten mjuknar snart och det sista säger hon mer med oro medan blicken faller över både Edward och hans mannar som alla är blodiga.

Hon kallar till sig James och säger åt honom att ordna så mannarna kan få möjlighet att tvätta av sig samt försöka ordna fram något ätbart åt dom.

Isabella hade gett barnen tillåtelse att börja äta, men själv sätt hon bara och tittade ut genom fönstret med händerna oroligt knutna om varandra.
Barnen verkade så bekymmerslösa där dom åt, hon önskade att hon kunde vara så lugn. Men hon var ju som hon var, hon brydde sig oftast mer om ändras hälsa än om sin egen, och då kommer oron av sig själv.

In genom dörröppningen kommer Charlie gående och nickar åt Isabella i en lätt bugning.

- Besökarna är vänner, så det finns inget att oroa sig för, my Lady. han visade inte mycket till känslor, men man kunde se en liten antydan till ett leende.

En ström av lättnad för igenom henne och en lättat leende prydde hennes läppar samtidigt som hon tog en liten klunk ur bägaren framför henne.

- Tack, det var goda nyheter! Isabella log hjärtligt emot Charlie och såg sedan på barnen. Dem hade sett upp ifrån ätandet när Charlie kommit, men så fort han berättat att det inte var någon fara så återgick dem till måltiden. Isabella däremot bestämde sig för att invänta Joan innan hon börjar njuta av maten.

Edward stiger av hästen.
-Standaret var det enda vi hade som visa att det var vi som kom, den var hel och ren innan vi träffa på patrull, räknade inte med att bli attackerade på vägen.
-Det är ingenting som hänt förutom att Cordoba är intaget och vi är på väg hem till Woodstock och tänkte ta vägen förbi här för att jag ville träffa dig.

Han gick fram till Joan, tog hennes hand och kysste den.

- Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro dock, när jag fick ett blodigt standar. Det kunde lika gärna ha varit ett krigsbyte.

Hon mjuknar något när Edward kysser hennes hand och hon ler snart mot honom istället.

- Ni är alltid välkommen, faktum är att jag hade tänkt skriva till dig och bjuda in dig.

Hon skrattar till något och fortsätter sedan.

- Du kommer lagom till middag.

Med en gest visar hon att de kan gå in och hon tar sin arm under Edwards för att de ska kunna gå in tillsammans.

- Isabella lär bli glad över att se dig, hon är här och hälsar på hon med.

Edward följer med.

-Du sa att Isabella är här, vart har du gömt henne?

- Hon bör vara i matsalen, om inget annat hänt. Jag ville inte ha henne i närheten av främmande trupper.

De kommer in i den stora hallen som angränsar till matsalen och Joan visar med en gest vart matsalen finns.

- Men du kanske skulle vilja byta om och tvätta av dig först? Du vet hur Isabella är.

Hon ser menande på hans blodiga rustning och vinkar sedan till sig en tjänare,, men inväntar svar från Edward först innan hon säger till om ett rum och ett varmt bad.

Isabella kunde höra röster ifrån hallen nu. Joans röst kände hon igen klart och tydligt, men den andra kunde hon inte direkt sätta fingret på till en början. Den var så bekant och det lät nästan som om det kunde vara... Edward!

Det var hennes bror som kommit på besök! Tänkte hon för sig själv. Hon blev självklart glad, men också lite orolig över att se hur han och Joan skulle lösa allt det här.

Borde hon gå ut och möta dem, eller vore det kanske bäst att vänta här med barnen? Joan hade ju faktiskt bett henne att vänta här, men hon hade blivit så ytterst nyfiken. På något vis lyckades hon tygla sin nyfikenhet iaf och bestämde sig för att vänta på dem här inne.

-Jo Jag vet hur hon är, jag tänkte bara gå in och visa mig, det var ett tag sen jag såg henne.

Edward skuter upp dörren till matsalen.
Innan han kliver in vänder han sig mot Joan.
-jag tänkte dock ta ett bad och tvaga mig innan jag sätter mig till bords.
Efter dom orden kliver han in i matsalen.

Joan ser efter Edward med en fundersam blick när han går mot matsalen och förväntar sig nästan ett förskräckt utrop av Isabella när hon ser honom. Hon ler dock när han lovar att ta ett bad innan han äter och hon följer med honom in i matsalen efter att ha skickat iväg tjänaren för att ställa i ordning rum och bad.

Dörren in till matsalen öppnas och in igenom den kommer Edward, i blodig rustning och allt, och med Joan i släptåg.

Isabella var glad att hon inte börjat äta, får då hade hon antagligen satt i halsen nu. Istället hörde man det svaga ljudet av ett krävt skrik ifrån henne och oron spelades tydligt i hennes uppspärrade ögon. Det var inte riktigt det här skick hon hade väntas se sin bror i.

- E-Edward?! Isabella för upp ur stolen som om den plötsligt blivit skållande het. Hur är det med dig? hon rusade nästan fram mot honom och oron hördes tydligt i hennes röst. Vad har hänt? hon kom fram och ställde sig bredvid dem och synade sin bror.