Oväntade nyheter

-Det är ingen fara, det är inte mitt blod.
Vi träffade på ett rövarband på väg hit med stort högmod.
Dom trode att 500 rövare skulle kunna ta 200 tunkt rustade och 100 lätt rustade riddare i ett bakhåll utan problem, det blev inte många kvar av dom, synd det, det hade säkert blivit duktiga soldater.

Hon lungnades något av svaret och försökte återfå det lugn hon hade innan, samtidigt som hon nickar till svar.

Tack och lov att han inte blivit skadad! Men den ovanliga blodiga synen var fortfarande smått chockartad för henne.

- Vilken tur att det gick bra för er.

Joan ler mot Isabella och ser på barnen som tittat upp från maten men som inte vågat säga något. Hon nickar lätt mot dom och de börjar försiktigt äta igen. Joan lägger en hand på Edwards arm för att påkalla hans uppmärksamhet.

- Edward, ett bad innan middag?

Hon nickar mot en an tjänarna som är beredd för att visa honom till hans rum och hon tar något steg in i matsalen.

-Jo, det vore skönt
Han vänder om och följer tjänaren upp till sitt rum och tar ett bad.

Joan ser länge efter Edward när han går iväg innan hon går fram till bordet och nästintill sjunker ner på en stol vid bordet med en djup suck.

- Ska du inte komma och äta Isabella? Maten hinner kallna annars.

Hon ser på sin egen tallrik men gör ingen ansats till att börja äta.

- Jo, självklart! hon vaknade lite ur sin tankar och gick och satte sig bredvid Joan. Jag ville inte börja äta utan dig förut, men jag sa åt barnen att dem fick ta för sig. Hoppas det var okej. hon log lite samtidigt som hon tog för sig lite smått av maten.

Hon såg lite medlidande och smått oroligt på Joan och förstod antagligen vad som rörde sig i hennes huvud. Hon lade försiktigt en hand på hennes arm och log lite medlidande mot henne.
- Det kommer gå bra ska du se. sa hon lite tyst

Joan ler mot Isabella.

- Det var helt ok. Du hade kunnat börja du med om du velat.

En kort suck kommer över hennes läppar men hon fortsätter ändå att le.

- Tack. Jag hade bara trott att jag skulle ha mer tid på mig att förbereda mig innan jag skulle se honom igen.

- Livet är förutsägbart. Ibland kan det vara bra att få ur sig det så snabbt som möjligt, så att man inte går och plågas av det. hon ler lite uppfodrande och fortsätter att äta lite smått.

Isabella tänkte tillbaka på alla tillfällen hon plågats av tankar och känslor. Det hade säkerligen varit alldeles för många för en dam av hennes ålder och börd, men hon hade vant sig någorlunda vid dem.

Ett svagt leende syns på Joans läppar.

- Det hade ju varit bra om man själv hunnit smälta nyheten först.

Hon suckar lite lätt och tar åt sig av maten. Det sägs inte mycket mer för stunden och hon är mer försjunken i sina tankar. När barnen ätit upp nickar hon åt dom, så de får gå från bordet. Hon säger till om att hålla maten varm åt Edward och lutar sig sedan bakåt i stolen.

- Säg mig, Isabella, hur tror du han kommer reagera egentligen?

Oron syns i hennes ögon trots att hon försöker dölja den.

Det märks att hon tänker efter ordentligt innan hon ger något typ av respons.

- Jag vågar inte säga allt för mycket om hur hans reaktion kommer att bli, för han kan reagera väldigt olika beroende på vad det är för tillfälle, vad som har hänt, och hur han mår. Jag skulle dock bli ytterst överraskad om han skulle bli arg på dig, då han själv är en delaktig i det som har hänt. En lung och medlidande blick ser stöttande Joan och Isabellas hand lägger sig lugnande på Joans arm.

Efter att ha badat och fått nya kläder på sig kommer Edward ner för trappan och kliver in i matsalen.
- Här var det tyst som i graven, är det nåt som hänt, säger han med humor i tonen.
Han sätter sig till bords och väntar på en reaktion från Isabella och Joan.

Joan ser plötsligt upp när Edward kommer in i matsalen och ler lite snett mot honom. Hon säger till om mat till Edward och ser sedan på honom.

- Vad väntar du dig efter att du halvt skrämde ihjäl oss?

Hon fortsätter le snett innan hon snabbt ser på Isabella.

- Och jag är ganska säker på att gravar faktiskt tenderar att vara tystare.

Hon ser på honom som om hon försöker ta reda på om han kan ha hört något om samtalet de hade strax innan han kom in.

Isabella ser även hon upp på Sin bror när han träder in i salen. Ett välkomnande leende sprider sig över hennes ansikte efter Joans komentar och blick.