Dagen efter banketten

I slottsparken vandrade Isabella runt i en något simplare klänning än dagen innan, samt en varm mantel över axlarna. Håret låg nu i en fläta på ryggen och en vindpust får hennes lugg att röra på sig lite. I hennes tankar rör sig gårdagens och nattens händelser. Nu ska hon äntligen få lämna sitt hem och åka iväg, hela vägen bort till Irland! Redan i eftermiddag börjar de ge sig av, nog för att dem ska förbi hemma först och plocka upp diverse kläder och tjänstefolk, men ändå! Att få bo där borta på Coneals ägor med honom och Maire är något som gör henne väldigt uppspelt. Äntligen får hon göra något utan att hennes bror Edward behöver ha så mycket kontroll över allt. Visserligen kommer hon väl fortfarande inte kunna gå helt ensam, men det är betydligt bättre än att sitta hemma på sitt rum.

Men visst är det inte bara det som rör sig i hennes huvud, gårdagen var fylld av fina dikter och rodnande smicker från såväl lämpliga som olämpliga män. Vad skulle hon nu göra? Hon försöker att inte tänka för mycket på det, då det bara gör henne bekymrad och ledsen. Men nog hemsöker det hennes tankar lite ändå. Men Coneal då? Visst gav han henne ett fåtal komplimanger under kvällen och det var ju han som kom på idén att hon skulle få resa till Irland med honom, men var det verkligen mer än bara på en artig nivå? Kungens lapp med förslag om att hon skulle passa ihop med honom syns fortfarande framför henne när hon stänger ögonen, och en svag rodnad sprideer sig omedvetet över hennes kinder där hon går. Men inte kunde det väl vara så att han var förtjust i henne, eller...?

Hon går där i parken och slår sig tillslut ner på en bänk, medans alla dessa tankar snurrar i hennes huvud.

(Kanske att någon ser henne, eller har vägarna förbi denna morgon efter banketten?)

*Coneall öppnar långsamt ögonen i sin gäst kammare och blinkar en aning, som den vana soldat han är är han klarvaken på en gång men vill endå ligga och dra sig. Stilla vrider han på huvudet och tittar på den vänstra sidan av sängen och ser fundersam ut. Gårdagen hade visat sig komma med mera än han trott och inte allt var posetift. Nu kunde han ana vad förändringarna i mönstret på hans arm bettyde, men ännu var det inte helt klart. En skilje väg lågr framför honom och Irlands folk, och vilken väg som skulle tas var itne helt i hans händer. Att inte ha makten av valet helt i sin hand var något nytt för honom, han gillade det inte men samtidigt insåg han att det var nödvändigt för att målet skulle uppnås. Försiktigt glider han ut ur sängen på dess högra sida och drar på sig sina byxxor. Sin vana trogen går han sedan ut på gästrummets balkång för att hälsa den nya dagen välkommen. Han hade såvit länge .... längre än han brukade. Den svala brisen glider över hans kropp men han verkar itne brys sig. Tankarna vandrar, han inser nu att det uppdrag gudinnan givit honom inte går att förena med hans personliga lycka, minen Aldriona hade givit honom när de talade om hans krigståg söder ut hade skurit som en kniv i hans hjärta. Skälv hade han aldrig velat ta de val han tvingades till, han hade dragit ut på tiden så mycket ha kunde, men tillslut åste valen göras och skulden var hans. Kunde han uppnått målet på något annat vis? Kanske, men den historian var itne för honom att veta. Han vänder sig om och ser på kronan som ligger på en stol ... denna fördömda tingest han tvingats att ta upp.*
"Om det var detta du ville du dödens härska rinna så har du lyckats, mit hjärta är tomt och allt vad jag önskar är nu betydelselöst ... endast uppdraget finns kvar, endast mitt tjänande har du nu."
Muttrar han för sig skälv innan han åter igen tittar ut över balkongens värn.

*Han lägger märke till Isabella som vandrar i slotsparken och ler lätt. Ja tanken hade inte varit ny då Kung Richard föreslagit den, det ar ett gort parti för en kug och politiskt var det sunt. Hon var dessutom vaker att vila ögonen på och trevlig i konversation, mycket sämre kunde det bli. Han var trött på den endlösa raden av adells kvinnor och lyx sökerskor som kom till hans håv sedan kundgörelsen.
Med en stillsam och mjuk röst börjar han sjunga på en gammal druidisk sång för som sig bör skall den nya dagen hälsas och gudar och gudinnor få sin tribut. Kanske når hans sång andras öron, kanske når den ner i parken. hans blick är förlorad i fjärran horrisont.*

Fångad i sina tunga tankar så tränger sig något svagt in i Isabellas medvetande och drar henne sakta tillbaka till medvetandet om sin existens på bänken i parken. Det är något svagt och nästan drömmande ljud som har väckt henne ur sina tankar. Desto mer hon lyssnar på det inser hon att det är någon som sjunger. Stämman är bekant på något sätt, men hon kan inte identifiera den. Självaste sången däremot är lite trollsk och totalt främmande för henne.

Nyfiket ser sig Isabella omkring och vrider på sig på bänken för att försöka se vem som frambringar denna musik, medans hon njuter av sången.

Efter en stunds letande med sitt lite för nyfikna sinne så ser hon tillslut en gestalt snett bakom sig på en balkong. Han har bar överkropp och verkar ha blicken fäst långt borta. När Isabella en har sutit och betraktat denne man och lyssnat på hans sång lite mera så inser hon att mannen i fråga är väldigt lik Coneall, nästan lite för lik.

Tillslut så är hon nästan helt säker på att det faktiskt är han, men den sista lilla osäkerheten som hänger sig kvar hindrar henne ifrån att göra något förhastat. Istället lutar hon huvudet i handflatan och fortsätter betrakta honom medans hon njuter av sången.

*Coneal avslutar sången som på gammal eiriska hyllar de som bringar dagen ny. Han ler lite lätt för sig skälv och undrar vad de kristna skull säga om de vista vad hans sång verkligen var. Nåja, han hoppade ju över offret och spridandet av glöd för vinden. OCh vad de vet skadar dem inte. Han står kvar och funderar, resan hem skulle bli anorlunda än planerat och han måste sända bud till den södra fronten. Denne Aedain var en intresant man, det var något med honom som oroade Coneall men samtidigt hade ahn en aning ... en förnimmelse om en möjlig framtid av gudinnans vilja.
Nå en sak i taget, han måste sända bud hemåt och förbereda avfärden. Just som han skall vända sig om råkar ahn titta ner i parken igen och ser hur Isabella tittar på honom. HAn blir lätt överaskad och förblir ståendes tittandes på henne.*

Efter ett tag verkar hans sång avta emot ett slut och hon fortsätter betrakta honom där han står, med sången fortfarande klingandes i sitt unsermedvetna.

"Han verkar visst ha mycket i tankarna" tänker Isabella i samma stund som hon inser att han upptäckt henne här nere i parken.
Hon ler stort emot honom samtidigt som en svag omedveten rodnad sprider sig över henne kinder, och hon vinkar glatt till honom. Hon motstår dock lusten att ropa, då hon vet att det är ytterst opassande för en prinsessa.

*Coneall let lätt då han ser rådnaden och ger en hövlig skest som övergår i en bugning. innan han vänder sig om och går in I sitt rum. han måste få iväg sina medelanden. HAn gör i ordnign en brasa i eldstaden och med en lätt grasiös vinkning med handen verkar han få den glöd som är kvar från natten att antända den nya veden. En stund sittar Coneall på knä framför elsen och verkar mummla för sig skälv, det verkar nestan som om han för en konversation med elden. Tillslut verkan han vara klar och går till sitt skrivbord för att göra i ordning de medelanden han måste få iväg.*

Isabella ser på medans Coneall går in till sitt rum igen, och leendet ligger omedvetet kvar även efter att han försvunnit in till sig. Kanske borde hon ha blivit mer genant av att se honom med bar överkropp, men hon var ändå så van vid att ha sett sin bror så genom åren att hon inte ens tänkte på det.

Nu längtade Isabella verkligen tills senare idag, när dem skulle till att ge sig av emot Irland. Det skulle bli så spännande, och hon var helt säker på att hon skulle trivas i Conealls och Maires sällskap. Oavsett om Coneall såg henne som en vän, en syster till sin vapenbroder, eller något mer än så, så tänkte hon inte låta det hindra henne ifrån att upptäcka nya landskap och kulturer samt att njuta av den lilla bit frihet hon fått.

Lady Isabella reser sig långsamt ifrån bänken med ett nöjt leende på läpparna och går i sakta takt vidare genom parken.

*Efter att Coneall avslutat sina medelanden förseglar han dem med sin sigill, hans mage gör sig påmind och en sen frukost käns som en bra ide. Efter att ha klätt på sig och set till att hans medelanden komit iväg beger han sig ner till stora salen för att se vad som står till buds. Tjänarna har städat undan det mesta av spåren från nattens fest, men det finns ett och annat kvar. Här och var ligger någon överförfriskad individ. Coneall ler för sig skälv och undrar var Chu Challan må ha hammnat denna gång. Efter att höviskt ha bett en tjänare plocka fram bröd ost skinka och ale åt honnom så sättr han sig ner vid bordet och ser sig om funderandes på vem som kan tänkas dycka upp för frukost. Det är fortfarande en tid kvar innan han måste göra förberedelser för sin resa hemmåt.*

*Ungefär samtidigt som Coneall sätter sig till bords reser sig Cernach från sin plats framför eldstaden i Dundalk. Hans ansikte är samanbitet som om dåliga nyheter just nått honom. Buden kommer snart komma från hans kung är han säker på men innan dess skall förberedelser göras. Stilla sätter han sig vid sit eget skrivbord och skriver samman några order som genast måste gå till södra fronten.*

På en bänk lite längre bort i slottsparken sitter Joan med ryggen lutad mot ett träd som stod i närheten. I famnen ligger en bok som hon precis lagt ner och hon lutar långsamt huvudet bakåt medan hon blundar. En lätt suck undkommer henne och hennes läppar börjar röra sig, men inga ord kan höras.

Hon hade sett Isabella längre bort i parken men inte påkallat hennes uppmärksamhet. Istället hade hon försiktigt iakttagit henne en stund och log lite åt hur ensam hon såg ut att vara trots att Joan visste bättre.

Frånvarande landar en hand på magen och hon smeker den lite lätt. Ett litet kryptiskt leende kan synas och hon försvinner snart in i sina egna tankar på nytt.

Vem fanns inte i parken denna dag, om inte en smått bakfull Fenrir. Han hade lagt sig tillrätta på en stenbänk där solen inte riktigt nådde fram än bakom trädet. Armarna bakom huvudet och det sedvanliga flinet över läpparna. Ögonen höll han halvt slutna, så nog gick det att tro att han sov.

- Ah! Isabella. Vilken angenäm överraskning att stöta på dig här.
Ja, helt klart sov han inte, och helt klart såg han mer än han ville få det att verka. Ögonen hade han nu öppnar när han såg mot prinsessan som hade haft tur nog att passera nära nog för en pratstund.

Så som Isabella går i parken ler hon när hon ser att någon ligger på en bänk längre fram, och hon saktar in på stegen lite när hon kommer närmare för att inte väcka honom. Men som hon går och är på väg att passera, så hoppar hon till av att han helt plötslig tilltalar henne.

Denna någon är uppenbarligen Fenrir, och efter att den värsta chocken lagt sig så ler hon åt honom och ter sig till att svara. "Hej på dig med. Jag ser att du njuter av vädret."

Han kunde bara inte låta bli att flina åt hur hon rykte till, då han råkat skrämma henne. Han var bara sådan.

- Njuter och njuter går nog att diskutera, men jag njuter av bänken.

Blicken sökte noggrant av Isabella, kanske lite väl ingående, egentligen, innan han satte sig upp och klappade menande på platsen bredvid sig.

- Slå dig ner och berätta för farbror var dina tankar för dig en dag som denna.
Nej, det var inte en fråga.

Isabella sätter sig ner bredvid honom där han visade och skrattar till vid hans sista kommentar. Därefter vandrar tankarna tillbaka till kärleks-bekymrena och leendet försvinner.

"Ja, vad ska man säga. Jag vet inte hur uppenbart det var under gårdagen, men men det finns tydligen flera män som verkar vilja komma åt mig av olika anledningar. Jag är säker på att du förstår vad jag menar." det sista säger hon med ett litet leende, fast en bekymrad glimt i ögat dröjer sig kvar när hon ser på Fenrir.

Han kunde inte låta bli att flina brett och nicka.

- Självklart förstår jag vad du menar. Och kan du egentligen klandra oss?
Nej, han stack ju inte under bänk med vad han hade haft för sig under gårdagen. Han visste vad han gjorde, men tolkningar av hans beteende, de rådde han inte över.

- Trots allt är du vad många skulle kalla ett kap. Du är vacker, intelligent, ett rent nöje att spendera tid med, och till på köpet prinsessa och syster till en man med en del makt och än fler idéer.
Han röck lite på axlarna ungefär som för att påvisa att det med prinsessa och syster inte vad så väldigt viktigt för honom själv.

- Det intressanta i det här, är dock frågan vart ditt eget tyckande och kännande faller. Vill du verkligen åka till Irland för att få en tid ifrån allt det här, eller vill du egentligen hellre åka någon annanstans?

Fenrir drog upp benen och satte sig bekvämt i skräddarställning halvt vänd mot henne istället för att stirra rakt fram.

*Coneall har med tiden ätit färdigt och ger sig av med ett kort tack till tjänren. Även om han inte delar Arthurs tankar om lika värde och lika villkår och allt det där så är han skälv uppväxt med att alla förtjänar respekt för det som de gör på sin nivå. HAn funderar ett slag på att bege sig till parken för att se om Isabella råkar vara kavar där. Men han inser att han måste gör i ordning inför resan. Med raska kliv letar han rätt på en man ur sitt följe som som sig bör ligger och sover ruset aav sig.*
- Vakna coh stå upp, en ny dag är här!
*Ropar han i den stackars mannens öra och ler brett åt hans yrvakna ansikte. Snart inser soldaten vem som skrikit och gör en hastig åtbörd att ställa sig upp men hindras av Conealls hand på sin axel.*
-Ta din tid att få dinna sinnen och kropp i ordning Ferath, och se sedan till att resten av mitt följe gör det samma. Var redo att ge er av vid lunchtid, och kontakta Princessan Isabellas tjänare för att samordna pakning och proviant.* Utan att vänta på svar Ger sig Coneall av till stallet med ett lätt leende. Bakom honom börjar manen sträcka på sig och fundera på hur han bäst skall koma undan med att såva några minuter till.*

Isabella rycker nästan till när hon beskrivs som ett "kap", och rodnaden växer tills hennes post som prinsessa läggs till. När sedan hennes bror nämns himlar hon bara med ögonen och skakar lite på huvudet som för att antyda på hur hon tycker.

Hon tänker efter ett tag på frågan innan hon ter sig till att svara.
"Jag ser faktiskt mycket fram emot att få åka till Irland. Det ska bli härligt att få upptäcka nya platser och slippa det mesta av vardagen. Jag har även hört mycket gott om deras kultur kring dans." säger hon med ett stort leende.

"...det ger mig även lite utrymme för att tänka efter kring alla män och trassla ut mina nu ganska tilltrasslade och blandade känslor kring allt det." hon tillägger en liten suck i slutet och ser sedan tomt ut i luften.

En kylig bris får Joan att huttrande se upp och dra manteln om sig något hårdare. Hon ser sig om och ser Isabella och Fenrir lite längre bort. Hon iakttar dom en stund och funderar på om hon skulle göra dom sällskap, men sitter istället kvar. Hon skulle nog hinna prata med Isabella innan deras färd i vilket fall.

Hon ändrar ställning och tar sedan upp sin bok hon har i knät för att läsa lite till.

- Nog kan de dricka och dansa som vilka andra som helst, men vardagen kommer nog komma ifatt dig även där. Trots allt är det fortfarande ett hov och det kommer alltid att vara någon som följer dig steget bakom.

Fenrir flinade brett medan han rättade till kläderna en aning. Trots allt stramade och drog det en aning här och där efter att han legat och satt sig som han nu gjort. Blicken däremot, den vek inte en tum från Isabellas ansikte medan de pratade. Han stirrade såklart inte, utan artigt fäst vid henne.

- Men nog kan jag förstå att du behöver tid att tänka efter som det är. Jag måste dock nyfiket fråga vilka män det är du syftar på, och vad fördelarna med var man kan tänkas vara.
Allt sagt ungefär som om han ville veta vilket motstånd han hade att möta.

"Jo, visst är det ett hov som alla andra. Men jag slipper i alla fall min bror för ett tag." säger hon med ett lite skämtsamt leende.

Efter Fenrirs fråga tar hon lite tid till att tänka på alla män ifrån gårdagen, innan hon tar sig till att faktiskt ge något typ av svar.

"Tja, fördelar och fördelar. Alla är dem snälla och trevliga, och alla vet dem hur man smikrar. Det är snarare nackdelarna som skiljer dem åt..." en suck lämnar Isabellas läppar och hon låter blicken vandra över marken vid hennes fötter.

"Antingen så går dem för snabbt framåt, eller så är dem inte av tillräckligt hög börd. Eller så vet jag helt enkelt bara inte om han verkligen är intresserad av mig på det sättet." hon petar lite med foten i gruset och ler lite halft bekymmrat emot honom.

- Sant! Men ett effektivare sätt att slippa undan din bror är att åka till... Ja... Ungern kanske?
Han flinade brett. Självklart retades han bara. Det gick att läsa i varje uns kroppsspråk han hade för sig.

- Ja, jag antar att de flesta är snälla och trevliga, men det finns alltid mer än det bakom varje person. Och nackdelar brukar vara olika. Och med tanke på de nackdelar du räknade upp, så blev jag med ens än mer nyfiken på vilken nackdel som passar med vilken karl.

Han hade naturligtvis sina aningar, men nog ville han allt veta närmare.

- Jag är här för att hjälpa till, av helt egoistiska skäl dock. Vackra flickor blir betydligt mindre vackra att titta på om de har en bekymmersam rynka mellan ögonbrynen, så kan jag på något sätt hjälpa dig med dina kval, så tänker jag göra mitt yttersta i att göra det.

*Inne i stallet finner Coneal snabt sin häst, som kung kunde han bemöda sig att ta med sin egen över det Irlänska havet. Det vackra stoet hälsar honom med en gnägning och med ömhet han visar få stryker han hennes mule för att sedan luta sig lätt mot hennes bringa. Hästen skälv läger sin hals om hans rygg.*
"Är du redo att åka hem Alendis? Det blir en liten omväg på vägen, vi skall hämta tillhörigheter till vår gäst som följer med oss." *Stoet gnäggar lätt och tar ett lungt tramp till svar och Coneall ler* "Nå det är Princessan Isabella, och jag vet inte vad det blir av det ennu. Endast framtiden kan det visa. Desutom finns det annat på horisonten som kan förändra mycket. Jag hoppas du följer mig i vilken framtid vi än får" *Hans röst är mjuk och han mummlar mest, hästen verkar inte svara utan står där lungt och stödjer sin herre.*

Isabella ler lite lätt smikrat vid kommentaren om bekymmersrynkan, och den här gången helhjärtat. Först tvekar hon på om hon verkligen skall dela mig sig av det här, men inser att hon knappast lär få någon bättre hjälp.

"För att vara ärlig så vet jag inte namnen på alla jag mött under gårdagen, men dem "namnlösa" är ändå inte dem som jag lagt lika mycket vikt på heller.[i/]" säger hon och ler lite ursäktande

"Men dem jag verkligen väger mellan är desto knepigare. Völundr känner du redan, och du är antagligen också mycket medveten om att han är av fel börd. Jag vet heller inte om han är ute efter mig av rätt anledning, vilket kanske du har större kunskap kring. Men jag tänker inte tvinga ur dig några svar...[i/]" hon tar en liten paus och fortsätter sedan

"[i]Den andre är Mortimer. Om jag inte misstar mig helt så var han väpnare i Svarta Rosen, och står alltså under Lady Aldriona. Han är tyvärr väldigt på, jag träffade honom för första gången på denna banketten, och jag har redan en bunt med kärleks-dikter. Visst är dem fina, men han får mig att känna mig ihopträngd. Och han är dessutom inte heller av tillräckligt hög börd... " hon suckar ogillande över det sistnämnda, antagligen på grund av att hon är trött på allt det här med börd och status.

Det tar ett tag innan hon faktiskt lämnar ifrån sig det sista namnet, och det med en hel del tvekan över hur bra det är att nämna det. När hon väl nämner det så sänker hon även rösten en aning.
"Och Coneall... Jag har ingen aning om han över huvud taget är intresserad i mig, men han gav mig ett par fina komplimanger under gårdagen och bjöd mig även till dans. Vi hade en del fina samtal faktiskt, och nu ska jag till och med följa med honom till Irland. Däremot räds jag för att han inte ser på mig mer än han skulle se på en lillasyster... trots vad Arthur sade igår." Isabella fäller en lätt suck och ler svagt vid minnet av Arthurs förslag vid middagen. Hon ser sedan lite på Fenrir.

Han nickade och lyssnade medan Isabella talade. Ja, han lyssnade faktiskt. Kliade sig kanske i skägget någon gång sådär med lagom mellanrum för att de skulle verka fundersamt.

- Ja, inte är sitsen din speciellt behaglig att sitta i. Jag antar dessutom att din bror har en hel del att säga till om när det kommer till make till dig. Så pass har jag förstått även hemifrån. Och helt ärligt så är förmodligen Völundr riktigt det rätta virket för att bli make åt en prinsessa. Missförstå mig rätt. Han är en redig karl med hjärtat på rätt ställe och han skulle gå genom eld och vatten, men han är ändå i själen bara en simpel viking, precis som mig själv.
Ja, det han sa tog emot att säga, men han var tvungen att vara ärlig. Trots allt fanns det egentligen ingen framtid för de två.

- Och Mortimer har jag inte en susning om vem det är, så där ska jag förmodligen inte yttra mig. Coneall dock... Honom känner jag bättre. Han är en redig karl, av rätt börd och dessutom skulle ni sluta en mycket bra allians om ni faktiskt skulle förena er, så att säga. Vad han tycker och tänker om dig däremot, det vet jag inte.

Fenrir tystnade ett tag.

- Det jag hört dock, är att även en vänskap är viktig i ett äktenskap, och en bättre vän än honom hittar du förmodligen inte på många ställen. Men jag kanske inte är riktigt rätt man att yttra mig i det här.
Nej, vid det här laget var Fenrir's förehavanden förmodligen så pass välkända bland både den ene och den andre, att han inte behövde förklara det hela närmare.