Dagen efter banketten allhelgona 2013

*Ganska så snart så tystnar Coneall dock med sina komentarer och tittar på Isabella med en lätt fundersam min.*
Så, hur var banketten för dig? Du ser trött ut.

*OCh långsamt medan de vadrar iväg försvinner de in i en annan tråd*

Fenrirs blick söker sig till Penelopie för att granska henne en stund.
- Du ser härjad ut, Penelelepopie!

Självklart var han tvungen att påpeka detta, som för att påvisa att inget gick honom förbi. Dock vänder han snart till Joan istället.

- Om Geraelt är en barbar, kommer jag tyvärr bli tvungen att ställa mig jämte honom. Han kan till och med vara något mer civiliserad än en själv, faktiskt. Men självklart ska man inte döma folk innan man faktiskt lärt känna dem.

Han hasade efter på bänken han satt på för att ge plats åt Joan så hon också kunde slå sig ner.

- Hans bror däremot. Han kommer bli en stark ledare, men vissa saker kommer förmodligen sätta mig i några trångmål, helt ärligt. Jag tror jag satte mig i skiten igår.

Och så det där nöjda flinet som kunde betyda vad sjutton som helst.

Penelopie ler mot Fenrir och gör en ansats att svara honom, men då har hans uppmärksamhet redan vänts åt ett annat håll.

Hon döljer en stor gäspning bakom handen och fortsätter sin försiktiga vandring över gruset mot huset där Fenrir och Lady Joan sitter.

Joan ser på Penelope medan hon slår sig ner bredvid Fenrir, granskar henne något nyfiket medan hon vänder sig mot Fenrir.

- Nå, jag kallade honom aldrig barbar, jag konstaterade endast att det kanske fanns något barbariskt över hans beteende. Jag vill nog påstå att det är vitt skilda saker.

Hon ser ut att fundera en stund innan hon till slut släpper Penelope helt med blicken. Hon försöker att dölja den tunga sucken som kommer över hennes läppar genom att knappt märkbart skaka lite på huvudet, som för att skaka av sig det hon tänkte på.

- Inte vill jag kalla dig barbar heller.

Ett leende kommer över hennes läppar.

- Vad har du gjort för att sätta dig i skiten?

Han gäspade stort och sträckte på sig där han satt på bänken. Väntade sig ett svar av Penelopie, men fick inget.

- Vad skulle vara barbariskt över honom? Fenrir var nyfiken. Självklart var han nyfiken. Ge honom delar av information var som att visa en kaka för ett barn och sedan äta kakan själv. Inte snällt, alltså.

- Jag kan kalla mig själv barbar om det gör det lättare för dig att kalla mig det? Han flinade brett, men blicken hade åter fastnat på Penelopie.

- Och min skit vill du inte veta om, eller snarare, jag borde inte tala högt om den på ett ställe som dethär där det finns många små öron.

Strax kommer Penelopie fram till de två på bänken. Hon står ett ögonblick och osäkert återgäldar deras blickar, sedan sticker hon ner ena handen i sin korg och drar upp två stycken brödbullar som fortfarande osar lite. Hon sträcker fram dem och ler.

Skulle ni vilja ha en? Säger hon med en vänlig ton.

Fenrir sniffade i luften när Penelopie kom fram till de båda. Det luktade nybakat. Det dröjde inte länge efter frågan, innan Fenrir nickade som en lycklig liten pojke och stack fram handen bedjande.

- Hemskt gärna tack!

Penelopie lägger en av bullarna i Fenrirs ivrigt utsträckta hand och ler.
Om ni är så hungrig så kanske ni borde äta lunch, Fenrir. Säger hon och ler lite bredare.

Fenrir sluter handen om bullen och sätter snart hungrigt tänderna i den.

- Är det redan dags för lunch? Åt ju nyss frukost. Inte för att jag klagar, så klart. Men jag tänkte bara.

Han röck på axlarna och flinade åt de båda damerna han hade runt sig. Tämligen nöjd med sig själv.

Jodå, det har börjat lida mot senare eftermiddag. Det blev en lång natt förstår jag?
Penelopie döljer ett skratt med sin fria hand. En dum fråga egentligen, det är Fenrir hon talar med.
Hon slänger en blick på Lady Joan, men ser sedan tillbaka på Fenrir.

- Så pass? Hmh! Och lång är kanske sant. Jag tror jag inte är säker på om jag hunnit sova än eller ej. Svårt att veta ibland. Än du? La dig tidigt så du är pigg och glad?

Han plirar retsamt åt Penelopie medan han tar ytterligare en tugga av brödbullen. Den smälte riktigt i munnen!

- Nej, inte riktigt. Det blev ganska sent. Men jag har haft mycket att göra så jag steg tidigt i alla fall. Strax efter soluppgången skulle jag tro. Men trots det så känner jag mig inte särskilt trött.

Penelopie ler igen, men trots det så avslöjar hennes smått rödsprängda ögon motsatsen.

Fenrir tippade bara huvudet på sned medan han studerade sin systers kammarjungfru.

- Ljug inte för mig. Du borde ha lärt dig att det är ganska lönlöst att göra det, under den tid vi var på skeppet, hm?

Han lät inte arg eller besviken, bara vänlig, men bestämd.

Penelopie slänger en till blick på Lady Joan och vrider lite nervöst händerna.

- Jo, ja, jag kanske är lite trött. Men det är inte så farligt. Jag har en hel del att göra inför avfärden. Baka bröd och göra i ordning annan mat. Packa ihop kistorna. Och sömn kan jag ta igen senare. Det går ingen nöd på mig.

Hon avbryter sig själv och tar ett djupt andetag.

- Förlåt för att jag ljög.

Hon tittar oroligt på Fenrir för att se om han är upprörd.

Joan sitter tyst och ser på de båda medan de pratar. Hon ler mot Penelope, nästan medlidsamt, och lutar sig sen bakåt, som försjunken i egna tankar. När hon ser Penelopes oroliga blick ler hon igen och säger lättsamt till Fenrir.

- Skräm henne inte nu Fenrir, hon vill ju bara väl.

Fenrir håller en stadig blick på Penelopie, inte upprörd eller arg. Brödbullen försvinner dock snart ner i hans fortfarande hungriga mage.

- Du vet att jag inte vill att du ljuger, för din egen skull. Det är svårare för folk att hjälpa dig om du inte talar sanning.

Han såg snabbt åt Joan och röck på axlarna.

- Och jag vet inte om jag borde kunna skrämma henne vid det här laget.

Penelopie andas ut.

- Jag vet, förlåt. Men verkligen, jag mår bra. Jag är van vid att inte få så mycket sömn.

Hon tittar Lady Joan och hon brister upp i vad som denna gången ser ut som ett ärligt leende som når ända upp till ögonen.

- Tack, My Lady, för omtanken. Oroa er inte för min skull, det mången saker som skrämmer mig mer än Fenrir.

Så fort hon sagt detta inser hon att det skulle kunna tolkas som en förolämpning.

Joan rycker lite på axlarna och säger inte så mycket mer. Hon nickar åt det som sägs åt henne för att visa att hon lyssnar, men hon ville inte lägga sig i.

- När tänkte ni resa? Blir det redan idag?

Hon ställer frågan ärligt nyfiken och ser på Penelopie medan hon försiktigt sneglar på Fenrir.

- Om du säger det så.

Därefter bröt han ut i ett gapskratt av Penelopies fortsatta ord. Han höll på att smått kikna en kort stund, innan han kom till sans igen.

- Du är rolig du, Penelolpie. Detta sagt medan han torkade ögonen med baksidan handen. Han var dock nyfiken på avfärden och svaret som skulle komma på frågan om när den skulle ske.

Penelopie vänder sig till Fenrir, lättad av skrattet.

- Jag gör mitt bästa.

Det stora leendet är åter på plats.

- My Lady Aldriona kommer att färdas tillbaka till Camelot i morgon. Det finns mycket att förbereda innan vi far till Yorkshire.

Joan nickar och biter omedvetet ihop käkarna för en stund. Hon själv beter sig som inget, men det var klart att hon tänkte på något. Hon drar långsamt efter andan, som för att ta sats innan hon ska prata.

- Vill ni hälsa henne att hon är välkommen att prata med mig ifall att hon känner att hon behöver fler mannar i Yorkshire? Jag tänkte, eftersom både Edward och Coneall är upptagna i Spanien.

Hon biter sig lätt i läppen och himlar något med ögonen åt sig själv och ler mot Penelopie igen.

För ett ögonblick betraktar Penelopie Lady Joan, sedan nickar hon.

- Självklart kan jag göra det. Tack så väldigt mycket, My Lady.

Än en gång lyfter hon på duken på korgen och ser på de båda på bänken.

- Skulle ni vilja ha en till?

En doft av fortfarande varmt bröd smiter ut ur korgen.

- Yorkshire? Var det nu? Ja, det var just vackert.. Hmmm...

Fenrirs panna rynkades ihop, liksom hans ögonbryn i en fundersam gest. Handen for upp till skägget för att riva genom det, innan doften av nybakat åter nådde hans näsborrar och handen stacks glatt fram.

- Ja tack! Återigen påminde han om en lycklig pojke som fick något gott av sina föräldrar.

Penelopie ser frågande på Fenrirs fundersamma min.

- Ja. Vad är det som oroar er?

Hon lägger huvudet på sned och trots de mörka ringarna så är hennes ögon ovanligt klara. Hon borstar bort en hårslinga som fallit över ansiktet men släpper inte Fenrir med blicken.

Han såg faktiskt upp på Penelopie vid hennes fråga, så ett leende.

- Bara planer som måste ändras och folk som måste talas med. Jag har trots allt lovat min syster att närvara vid anfallet av Yorkshire och jag skulle aldrig, vid Oden, svika detta ord.

Dock var han snabb med att böja sig fram och sno åt sig ytterligare en brödbulle för att börja äta av den också, med en mycket nöjd uppsyn.