Dagen efter banketten allhelgona 2013

- Jag tror att de kommer att förstå.

Penelopie reagerar inte alls vid nämnandet av den smått främmande guden, hon hade vant sig vid liknande uttryck och situationer under sommaren. Hon ler.

- Jag har inga som helst tvivel om att ni inte kommer att dyka upp i tid. My Lady Aldriona har lärt mig att ert ord går att lita på, när det gäller.

- Borde inte vara helt omöjligt att skjuta upp olika saker, egentligen.

Så ett snett, men brett flin som riktades till Penelopie.

- Ja, och henne är väl en av de få jag skulle våga bryta mitt ord gentemot.

Naturligtvis fanns det förmodligen fler, men vilka fick förbli osagt.

- Väl tänkt av er. Jag tror inte vi saknar folk, men My Lady skulle med stor sannolikhet bli besviken om ni inte dök upp.

Ännu en gång skrattar Penelopie till och det glänser till i ögonen på henne. Sedan lägger hon duken över korgen igen.

- Precis! Och hellre låter jag Tor slå mig i huvudet med Mjölnir, än att göra henne besviken!

Han fortsatte dock att klia sig fundersamt i skägget.

- Låt inte mig uppehålla dig dock, om du har annat att göra, Pennolie.

Joan sitter tyst och ser på de båda medan de pratar. Hon rättar till klänningen något, drar lite förstrött i en tråd i manteln och ser sig sedan omkring. Hon ser bort mot stigen som Isabella och Coneall gått iväg på och förlorar sedan sig själv i tankar.

*Coneall och Isabella kommer vandrandes tillbaka längs stigen, Coneall ler lätt och verkar lugn.*
Så ni är kvar här än? Njuter av det ilänsdka vädet gissar jag

- Njuter och njuter, vet jag väl inte. Sitter och funderar över livets svårigheter som just kom över mig.

Fenrir flinade dock bara till, sådär som han brukade. Såg inte alltför bekymmersam ut, egentligen.

*Coneall skrockar*
Livets svårigheter? Vad har du nu låvat som senare läger dina vanliga förehavanden?
*Kanske är det så att Coneall ha känt Fenir några år vid det här laget*

Fenrir flinade om möjligt än större vid de följande orden.

- Alldeles för mycket, som vanligt! Frågan är bara hur jag kan kombinera dessa löften!

Han satte sig upp ordentligt och såg sig en aning omkring.

- Jag borde försöka hitta Gearalt, antar jag. Tro vart han försvann igår...?

Isabella följer Coneall fram till Fenrir och dem andra, och ler lätt som för att säga "hej igen". Och lyssnar sedan medans Coneall och Fenrir samtalar.

Joan nickar åt de båda när de lommer tillbaka från promenaden. När Coneall frågar om de njuter av vädret huttrar Joan till något och drar manteln ännu tätare om sig och skakar på huvudet som om Coneall vore smått galen. Hon ser lite på Isabella, som för att försöka lista sig fram till vad hon och Coneall pratat om på deras promenad.

*Coneall skrckar lite åt Fenir*
Nå, löften ä till för att hållas så länge som den man givit dem till villd det. En handelsman som ni föstår säkert sådant. Personligen ska jag nog hålla mig ifrån Gerard. Någon ting säger mig att han inte uppskattar mitt sälskap.
*Coneall flinar bett och vänder sitt ansikte mot solen, den kyligare åsluften verkar itne bekomma han det minsta.*

- Vet du vad, din gamle räv? Jag tror du gör helt rätt i att hålla dig undan honom. Som jag förstått det så är hans bror som min syster, men Gearalt och jag är väldigt lika. Snarstuckna och villiga att slå in pannbenet på de som sårar vår familj.

Kanske kunde detta tolkas som ett hot, men Coneall som kände Fenrir torde förstå att det bara var en varning. Jadå, han lyssnade, men sa aldrig mer än han skulle kunna komma ur.

- Far du snart igen, eller dröjer du dig kvar i knutarna?

*Coneall ger inget sken av att ha tagit illa upp eller ens märkt av Fenirs komentar.*
- Så snart som möjligt fädas jag tillbaka norrut, sen blir jag kvar där nån vecka eller så länge jag kan vara fånvarande Corduba. Är en förbaskat massa att göra där, och det stundar krig förr eller senare.
*Han står fotfarande med slutan ögon och ansiktet vänd mot solen*
- Men mitt lands armeer blir kvar i Ulaidh om det skulel vara något. Jag har låvt Aldriona hjälp om hon behöver det för odern, men utan inbjudan rör sig inte mina trupper någonstans.

Fenrir lyssnade, nickade och flinade till.

- Förstår det, men tvivlar starkt på att dina trupper kommer behövas. Jag kommer ju vara där, vet du och ja, jag tycker inte om att dela.

Han hade inte kunnat låta bli. Flinet var brett nog att nästan klyva huvudet på honom.

*Coneall skrockar glatt åt Fenris komentar*
- Ja du, jag har inte räknat med att det behövs. Mellan dina trupper och Svarta rosens egna behövs det nog inget mera.
Men ett löfte är ett löfte, så mina finns fortfarande till hands.
Sen hoppas jag se dig nere i södern något. Jag kan tänka mig att för en handelsman som du kan det vara bra att etablera något i Kung Edwards nya hamnar jag skapar åt honom.
*Coneall flinar brett, och blinkar åt Fenrir.*

- Förvisso, ja. Men som sagt ska de nog inte behövas. Men nog var det en idé alltid. Kanske lika bra att jag åker personligen?

Fenrir funderade en stund och drog sedan handen över ögonen, trött.

- Coneall, du kommer alltid med bra förslag vid fel tidpunkt. Och sen var det det där med de där områdena.. Jag har redan varit där och ja.. De stod inte och vinkade en sorgset farväl när jag flydde hals över huvud därifrån, vet du...