Barkväll Fenrirs första natt i England.

- Jag är trettiofem år Fenrir, så historien utspelar sig när jag var tjugofem, och jag behövde bara lite tid att fundera över vad som hände sen. Sa riddaren med en lugn röst.
- Nåväl vi hade nyligen kommit fram och ser det vi tror är by-invånarna komma mot oss när dom är hundra meter i från oss, ser vi att dom bär rustning och vapen då börjar vi misstänka ugglor i mossen. Vi går till anfall och besegrar den lilla upproriska armén. Men det vi inte vet då är tre stycken dubbelt så stora härar börjar smygande närma sig bakifrån. Det hade redan blivit skymning så vi red ner till byn och tog dom hus som inte brunnit ner i besittning för natten. När vi vaknar är hela byn omringad av soldater. Då började ett av mina blodigaste slag i min militära karriär, När kvällen kom hade deras armé halverats och vi hade förlorat alla väpnare förutom en, det var min personliga väpnare som också var fanbärare i vår trupp, dessutom hade vi förlorat en riddare. Under natten var det rätt så lugnt bönderna hade retirerat två hundra meter men hade fortfarande omringat byn. Vi väcktes av ett trumpetande som väckte hoppet i våra hjärtan. Det var trumpetandet från andra ryttar skvadronen en timme senare var det inga bönder vid liv. Sen händer inte mycket mer. avslutade Martin historien.

Dörren till trvernan smälls upp och in kommer en något berusad kung, en lika berusad riddare samt två reseklädda damer.

Kungen går fram till bardisken och beställer en omgång till sällskapet.

Joan ser sig om i tavernan lite snabbt för att se vad det var för människor där inne. Hon tar emot ett glas och smakar försiktigt på innehållet. Leende vänder hon sig om mot Isabella som även hon fått ett glas.

- Det lär inte bli så länge. Ett varmt bad för att värma sig och tvätta bort resdammet vore skönt.

Hon höjer glaset till läpparna igen men sänker det.

- Dessutom tänkte jag hälsa på min farbror med.

Hon tar en klunk och börjar se sig om efter sittplatser.

Riddaren går fram till de nyanlända. - Jag bjuder er alla på ett nytt glas av vad ni dricker.säger riddaren. Sen vänder han sig till kvinnorna och frågar:
- Vad kan ett par så sköna damer hetta?

Joan ser mot riddaren som kommer fram och höjer på ena ögonbrynet. Hans beteende påminde inte mycket om en riddares, hennes egna soldater skulle betett sig bättre. Riddare eller ej, hon var van vid finare maner än vad hon blev bemött med denna kväll.

Hon slår ut en hand mot Isabella och ser riddaren i ögonen med en blick som tydligt berättar att han trampat i klaveret.

- Det här är prinsessan Isabella av Coucy, syster till Kung Edward, the Black Prince.

Hon gör en svepande gest mot Edward och tystnar en stund medan hon granskar riddaren.

- Jag själv är Joan, Countess of Kent, Countess of Salisbury, Baroness Wake of Lidell, Lady of the Garter, Lady in Arms för The Guards of the Lady och slutligen brorsdotter till Richard Lejonhjärta. Och vem är du själv?

Hennes röst är hård och hon ser uppfordrande på honom medan hon sträcker ut sin vänstra hand mot honom och avvaktar hans reaktion. Hon sneglar lätt mot Edward för att se hur han reagerar men släpper inte riddaren med blicken.

Edward vänder sig om med en likgiltig min och tittar först mot Joan och sedan mot riddaren han känner igen från banketten men har glömt namnet på.

-Är det så du tilltalar kungliga?

-Hade du inte druckit jäst dryck skulle jag ha avlägsnat ditt huvud från kroppen på plats.

Värmen och den kvava luften är som en dimma inne på tavernan och hon ser sig lite nyfiket om där inne.

Isabella får ett glas och tar villigt upp det, luktar på det och rynkar på näsan av doften av alkohol. Det var inte direkt vad hon var sugen på efter en lång resa, men hon tar en liten klunk.

- Vad skönt, jag känner också att ett bad skulle sitta fint ganska snart. svarar hon Joan med och ler lite.

När hon blir presenterad så nickar hon med huvudet i en lätt bugning och ler vänligt, som alltid.

Men när hon ser hur starkt Edward reagerar för hon fram händerna i en lugnande gest och tar tag lite i hans arm.

- Han menade säkert inget illa, Edward. Han verkar vara ganska drucken han också. säger hon lite tyst till honom i ett försök att lugna honom.

Han tar kvinnans hand och kysser den lätt och presenterar sig:
- sir. Martin af Unger, Hertig av Bayern, Kansler inom Tyska orden, Riddare av Tyska orden, Före detta livvakt till kejsaren av det Tysk-Romerska riket.
Angenämt att träffa er.

Sen vänder han sig om som hastigast till kungen:
- Jag ber högtidligast om ursäkt ers majestät ifall jag tilltalade er fel på något sätt. säger han och bugar som hastigast innan han vänder sig till baka till kvinnorna.

- Kom ni nyligen? Jag undrar genom att jag inte såg er på banketten eller på vägen hit. sa riddaren till kvinnorna

Fenrir noterade de nyanlända damerna. Och prinsen... Och den där andra. Det var det där med namn igen. Riddarens beteende noterades även det och han kände nästan för att lägga handen för ansiktet i ren uppgivelse.
- Aldrig vid midgårdormen att den där är gammal nog för skägg.. Det mumlade han fram. Problem med att koncentrera sig verkade han även ha. Nåväl. Fenrir skickade iväg en klandersfri, om än inte väldigt djup, bugning åt damernas håll, och en kort nick åt de både männen.
- Plats finns att göra om ni önskar göra oss vanliga, dödliga sällskap. Sagt med en viss skämtsam ton i rösten, men blicken hade stannat vid Joan.

Riddaren gick tillbaka till bordet och satte sig ner bredvid Fenrir:
- Såg ni pojkarna på er väg hit mitt herrskap? frågade riddaren hövligt.

- Edward....

Joan tystnar och vet inte riktigt vad hon ska säga till honom. Nog för att riddaren var arrogant och inte förde sig med de maner hon var van vid, men att hota med att hugga huvudet av honom var väl att gå lite långt.

När riddaren presenterar sig blir hon inte direkt imponerad på, med de titlarna borde man ha bättre maner, drucken eller ej. Hon himlar med ögonen och noterar att han knappt reflekterat på vad hon faktiskt sagt och suckar lite lätt. Hon höjer på ena ögonbrynet och synar sen innan sina egna kläder som svar på hans fråga om de var nyanlända.

- Nej, jag brukar gå runt resklädd så här en kväll, speciellt ut på tavernan.

Joan såg mot mannen bakom riddaren och ett litet leende letade sig fram i hennes ansikte. Det var någon som visste hur man förde sig i vilket fall. En granskande blick föll på hans annorlunda kläder.

- Nåväl min herre, alla är vi väl dödliga.

Hon ser frågande mot Isabella för att se om hon ville hem nu eller om de skulle slå sig ner en stund innan hon försiktigt rörde sig mot bordet.

- Däremot är det enklare att hålla er sällskap om man vet namnen på varandra.

Hon ler mot mannen och inväntar en presentation.

- Alla verkar inte tro det, och om jag ska tro vad mitt huvud säger, så har jag dött i strid och på väg att bli hämtad av den fagraste av valkyrior. Ja, visste man inget om hans religion så kom den där komplimangen förmodligen lite underligt. Dock verkade han inte bry sig vidare om det.

- Ni är alltför vis, min dam. Och ni får ursäkta mitt ohövliga sätt. Han reste sig faktiskt från den bänk han nyss suttit på. Ja, han kunde sitta och buga. En hand över hjärtat och ytterligare en lättare bugning .
- Fenrir Thorulfsson, till er tjänst, ers nåd. Även om mina tjänster är begränsade, så önskar jag tjäna er i den mån ni tillåter. Och med dessa ord tog han en av de få rangliga stolar som fanns, för att ställa den vid deras bord och erbjuda Joan den.

Sune skyndar sig att resa sig och buga för de nyanlända när han får höra vilka de är. Söta kvinnfolk. Roligare att titta på än pigorna här. Fast han har fortfarande lite svårt med kungligheterna här nere. Hemma är kungen en man som vem som helst, värd all respekt och heder, men fortfarande en man. Inte som här. Kungligheter här får man knappt prata med. Inte för att han får prata så mycket med kungen hemma heller, eller vill... men ändå.

Isabella såg även hon ner lite på sina kläder.
- Jo då, det var menat att vi skulle komma till banketten, men det kom en liten affär i vägen. Vi hoppades dock på att hinna fram innan banketten var slut i alla fall, men det tycks vi har misslyckats med. svarar hon vänligt.

Hon suckar och ser lite sorgset och bekymrat ner i golvet när det blir så mycket uppståndelser kring deras kungliga blod. Själv hade Isabella aldrig tyckt om att bli behandlad som om hon var mer värd än någon annan. Visst kan hon inte förneka att hon inte tyckte om den goda maten och dem fina klänningar hon fått, men det var alltid så höga förväntningar på henne och folket hade så många fördomar.

Den frågande blicken ifrån Joan når Isabella. Hon ler och nickar till svar, samtidigt som hon tar ett försiktigt litet steg framåt.

När ytterligare folk buga åt dem, så niger hon lätt tillbaka och möter dem som vänligast med ett milt leende.

Joan ser förvånat på Fenrir.

- En valkyria?

Hon skakar sedan lätt på huvudet som om det inte var något att bry sig om och ler åt hans ord. Hon niger lite lätt innan hon tacksamt sätter sig ner och tar ytterligare en klunk från sitt glas.

- Jag vet inte om Ni hörde, men mitt namn är Joan of Kent. Trevligt att råkas.

Hon ser mot riddaren och försöker le lite vänligt mot honom.

- Jo, vi träffade på 2 unga män som sa att de varit här. Kanske var det samma, kanske inte.

Hon ser mot den andra mannen i sällskapet och ler mot honom, nickar lätt och vänder sig sedan mot Isabella.

- Kom Isabella, sätt Er ned Ni med.

Sedan vänder hon sig mot mannen igen.

- Och vad är Ert namn, min herre?

Hon ser sig om i tavernan igen innan hon med intresse ser på de båda männen vid bordet, som är så annorlunda klädda.

- Vart kommer Ni ifrån?

Isabella ser lite osäker ut och ser sig om för att hitta en ledig stol vid ett annat bord, som hon kunde låna. Även fast hon kanske inte såg ut att lyssna så mycket i sitt letande, så lyssnade hon till allt som sades. Hon visste ju inte om hon skulle vilja delta i samtalet senare.

- En valkyra ja. Starka kvinnor. Oumbärliga för oss. Ja, en liten förklaring hade kanske varit passande där. Så snart Joan hade slagit sig ner, så hade Fenrir intagit bänken igen med stopet som höjdes till läpparna för att dricka ett par djupa klunkar ur det. Sitt bordsskick hade han inte tänkt förbättra.

- Själv kommer jag från Granvik i norr. Kallt och dragit större delen av året, men jag hinner sällan se mina hemtrakter. Det var egentligen alldeles för länge sedan han sett sitt hem, och faktiskt stannat en längre stund. En hand for upp till det lilla skägg han hade kvar, för att klia i det.
- Och ni är från Kent? Eller kommer ni någon annanstans ifrån? Var ligger Kent, om jag får vara fräck att fråga?

- Det är antagligen pojkarna, bra att dom kom hel skinnade tillbaka till borgen. Förresten kan jag följa med er upp till borgen sen när ni ska tillbaka? sa riddaren till Joan

Joan ser på Isabella och ser sedan till att en stol tas fram åt henne så hon kan slå sig ner bredvid. Hon ser på Fenrir igen och höjer förbryllat ena ögonbrynet, men känner att hon inte orkar fråga ut honom om vad han pratade om ikväll.

- Granvik? Aldrig hört talas om det. Ligger det långt norrut?

Hon tar en klunk till ur glaset och ser ner i det en stund, som om hon satt och tänkte på något hon inte alls ville tänka på för stunden. Hon sväljer innan hon ser upp igen.

- Kent ligger sydöst härifrån, inte så farligt långt bort, men tyvärr tillräckligt för att vi inte skulle hinna hit innan banketten ikväll.

Hon suckar och ler lite sorgset.

- Däremot får jag erkänna att jag inte varit i de trakterna på länge. Min bror har haft hand om markerna där och jag har levt med min make i Arundel Castle sen några år tillbaka.

Hon tystnar och drar efter andan. Att nämna sin make smärtade fortfarande och hon kunde inte förklara varför hon gjorde det. Nu när Edward äntligen släppt den saken. Hon famlar försiktigt efter Isabellas hand under bordet och trycker den lätt. Hennes ögon blir glansiga och Joan biter ihop, bitter på sin egen svaghet. Sedan vänder hon sig mot riddaren.

- Det gör ni som ni vill, vi tänkte inte bli kvar här länge till. Ett bad vore att föredra och jag skulle behöva tala med min farbror så snart som möjligt.

Hon tar ytterligare en klunk och ser mot Isabella.

- Säg till när Ni vill gå, Isabella.

- Okej bra. Ifall ni vill ta ett bad kan ni använda mitt rum, i huset intill. sa riddaren

Joan ser på riddaren som om hon försökte se vad han var ute efter.

- Tack, men jag är säker på att kung Richard har sagt till om att vi ska ha egna rum. Mina män är redan där, så jag antar att någon av dom sagt till om att vi är här, så att jag slipper presentera mig för Richard så här.

Hon ser menande ner på sina dammiga reskläder och ser sig sedan om i rummet igen för att se vart Edward och Bedivere tagit vägen.

Isabella känner sig lite dum när hon sätter sig ner på stolen, men viskar ändå tacksamt ett litet "tack" till Joan.

Hon förstår precis vad som händer när Joans hand trycker hennes, och hon tar den i båda sina händer för att lugna och visa stöd. Isabella ser lite medlidande på henne och stryker lungt över baksidan på hennes hand.

- Ja, då. Men det var ett så trevligt sällskap här, så jag stannar gärna ett litet tag. Jag lovar att låta dig veta när tröttheten börjar smyga sig över mig. säger hon med ett litet leende.

-Jag är Sune Folkeson, från Östra Götaland, norr om Danemark. En ära att få ert sällskap här vid bordet. Jag är rädd att vi har blivit ganska berusade.

Han ler så att det glittrar i hans ögon, eller är det kombinationen av alkohol och stearinljus som ger glittret kanske.