Barkväll Fenrirs första natt i England.

Han tog tillfället i akt och klappade Sune i ryggen efter sin kommentar.

- Du har alltför rätt, Sune, alltför rätt. Inte bara ögonen det syns på dock, även om frånvaron av tanke skiner genom ganska tydligt just där.

De två männen morrar och den som hit tills varit tyst tar till orda:

"Vi undrade om vilken av er som inte kan tillfredställa damerna ordentligt" Flinar "Och hur de skulle tjuta av välust under våran behandling"

Hans kamrat skrockar gott och de börjar gå frammåt. De är stora busar med mycket kraft som nog varit i många slagsmål. Dock är deras blickar nog så toma som det sagts, där skvalpar nog bara öl och inte vett. Slå hårt kan man nog säkert tro att de kan ... troligen även fungera bra som slag påse ... men någon teknik eller skiklighet är nog inte att vänta.

Deras miner är en så länge fulla av förväntan ....

- Ah, jag förstår. Dock tvivlar jag starkt på att ett par hönshjärnor med lika lite vett som styrka, ens kan tillfredsställa sig själva. Det återstår att se, förstås, om ni har någon styrka. Fenrir tog ett halvt steg tillbaka, för att börja kavla upp sina ärmar en bit. Det vore synd om de blev smutsiga. Blicken däremot låg stadigt vid de fulla karlarna. De kunde förmodligen slå hårt, och han ville inte hamna mellan två av deras nävar.

Den av busaran som talat sist gör ett utfall mot den som står närmast vilket råkar bli Sune Folkesson. Hans stora arbetshärdade labb kommer farandes med stor kraft och lite finnes ...

Den andr hukar sig ner bredvid sin kompanjon och verkar rikta in sig på Edward med en dubbelhands upperkut ... dock avaktar han lite, kanske är han den mera taktiska av de två.

Sune duckar snabbt och smidigt karlens knytnäve och och gör ett eget utfall mot benen. De borde inte vara helt stadiga efter ölen.

Fenrir tippade huvudet på sned för att studera slagsmålet som började ta form. De båda männen hade gett sig på Edward och Sune, och Fenrir ville inte trampa någon av dem på tårna genom att lägga sig i innan det behövdes. Därför lutade han sig nu helt enkelt tillbaka mot ett tomt bord.
Ja, borden närmast dem hade avfolkats tämligen snabbt så snart det hotades om slagsmål mellan karlarna. Förutom ett par fyllbultar som var för fulla för att ens vakna av allt ljud därinne.

Edward tar ett par steg bakåt av förvåning, sveper mannens armar åt sidan och ger honom en kraftig knuff i bröstet så att han snubblar bakåt.

Mannen som attackerar Sune slår ett stort hål i luften ovanför ynglingen. Sparken (?) på hans ben i kombination med den överdimentonerade kraften i hans slag får honom att tappa fotfästet och börja falla som en fura rakt över Sune.

Mannen som just skulle till att klippa till Edward blir lätt överaskad över sin motståndares tillgräpp och snubblar drucket backåt med en ilsken min ... drykesskap, ilska och slagsmål är sellan bra tillsamans.

Under tiden har 2 kvinnor kommit in på tavernan. Pga tumultet kring männen så har de kommit in ganska obemärkta. Den ena, Joan, tar sig fram till det bord där de suttit tidigare för att plocka upp sina handskar som hon glömde tidigare under kvällen.

När tumultet urartar i ett slagsmål suckar hon och skakar på huvudet. Män, att de alltid skulle slåss för saker som mest var löjliga. Hon såg på de allihopa och funderade på om hon skulle ingripa, men bestämde sig för att avvakta. Ingen av hennes män var med och hon kände sig lite ensam om hon skulle sära på 5 män som slogs. Samtidigt kände hon sig mest irriterad över att de ens lät sig träffas av de ord som sagts.

Ännu en suck hörs från Joans läppar och hon ser på Isabella som följt med henne tillbaka. Hon vinkar sedan till sig en av pojkarna som står och ser på slagsmålet och ger honom en liten slant för att springa till slottet och hämta James. Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle vända och gå, eller om hon skulle se till att prata med Edward, men oavsett skulle James och några fler mannar vara bra att ha med sig på tillbakavägen. Man visste aldrig vad som lurade i skuggorna.

Fenrir hade fortfarande baken lugnt placerad mot ett bord medan han studerade de andra två som nu hade hamnat i riktigt slagsmål. Båda två karlar nog för att klara sig ur den sits de hade satt sig i.

En kort, men artig nickning tillägnades Joan, innan han flinade till, lite som en lycklig pojke.

Dock var frågan, skulle Sune se att han höll på att bli platt? Kanske skulle han inte hinna undan? Äh! Fenrir ville också vara med! Någon annanstans i rummet hade ytterligare slagsmål brutit ut, men dessa något mer av vänligt slag, mellan dryckeskamrater.

Fenrir vräkte sig mot den man som höll på att landa på Sune, snett framifrån, för att knuffa undan honom bara.

Isabella ser spänt på slagsmålet, och ger Joan en lite osäker och orolig blick. Hon ville inte att det skulle spåra ut, eller att någon skulle bli för allvarligt skadad. Men inombords kände hon ändå en glöd och en längtan, som om hon ville vara med.

Joan himlar lätt med ögonen och önskade att James skulle komma snart. Hon drar lite i sina handskar, fudnerar på hur hon kan få de att sluta slåss och småler sedan lite medan hon funderar. Hon ser på Isabella och försöker lugna henne, men vet inte riktigt vad hon ska säga.

Dessa karlar, vad hade de att bevisa? Hon suckar tungt och börjar ta något steg framåt.

Manen som Edward slås med återfår sin balans och vrålar medan han blint rusarframåt som en ilsken tjur ... jaja där ölet går in går vettet ut, och ilska hjälper ju inte saken.

Med et hemskt brak far den fallande manenb som en fura i golvet just bredvid Sune, möjligtivs lite på dennes arm, med en road nordbo åvanpåsig. Av mannens vildjurs tjut att dömma föll han lite fel ... troligen skadad.

((Men jag som ville ha Sune pankaka :/ ... hehe. Öhdö Valle lådsas att snubben är de svenska lagstiftarna))

Fenrir noterade faktiskt tjutet av smärta som kom från karln under honom själv. Han var inte sen med att komma på fötter för att ta tag i den man som verkade skadad. Mest för att undersöka hur illa det var, men Fenrir antog att om han tjöt så borde det åtminstone vara en axel ur led, eller en bruten arm eller ben, eller något.

Karln under Fenrir rullar runt och upp på knä, hans ansikte är stelt och höger armen hängerutmed hans sida. Det syns att den inte är ur led men verkar ändå ... fel på något vis, som om axeln är för kort. Manen knyter sin vänster näve men sitter still. Förmodligen har smärtan och överlevnads instinkten lagt band på hans stridslystnad.

- Blev ganska illa det där... Hm... Kom med. De behövde någon som kunde sånt där, och i de här trakterna visste Fenrir bara till en, och det var han som tog hand om allt som hände på skeppen. Fenrir själv kunde få en axel som var ur led, på plats igen, men knappt mer än så. Därför fick nu mannen som tydligen hade ont, en blick och en min som visade att Fenrir tänkte släpa honom dit om han så behövde. Det brukade dock inte behövas när folk hade ont, så förhoppningsvis skulle karln följa med.

När Joan hör vrålet av smärta rör hon sig snabbt mot männen som slåss, det hörs en ljudlig smäll när hennes handskar träffar kinden på mannen som rusar fram mot Edward. Hennes blick är kall och hård när hon möter männens blick.

-Sluta!

Hennes röst är hög och tydlig, trots att hon talar med normal samtalston. Då hon inte vet hur mannen kommer reagera efter hennes slag håller hon honom under uppsikt och är själv redo ifall att han reagerar annorlunda från vad hon tänkt. Hon ler lite svagt och väntar. Även om hon var kvinna, visste hon minsann hur hon skulle försvara sig själv.

- Det räcker nu, innan nån av er blir värre skadad, eller rent av dödad.

Menen med den skadade axeln blänger mörkt på Fenrir men han inser att han har mest att förlora på att konstra. Men med en nästan barnslig trotsighet tänker han minsan inte följa med som vän, och inväntar att dågon ska leda iväg honm.

manen som rusar mot Edward stannar förvånat till av slaget och snublar lite av sin egen fart. Förvånad gnider ahn sin kind och säger i en gullgull röst:
"Sålja lilla damen, blanda sig i karlars slagsmål är inte någon bra idee. Hon kan ju bli skadad. Det vor synd på en sådan vacker en"

Ögonblicket efter att orden uttalas hörs en ljudlig duns och en djup suck då mannen som uttalat orden faller ihopp lelös på golvet.

Blodet rinner ur mannen näsa som ser något tillplattad ut.

Framför honom står Edward och svär och spottar över sin onda högerhand.
-Det var en hård skalle, synd bara att det inte var så mycket i den.

Joan ser på mannen framför sig och hennes ögon smalnar av.

- Nog för att jag inte är man, men det betyder inte...

Längre hinner hon inte innan Edward slår till honom. Joan vänder sig mot honom och ser uppenbart upprörd ut. Hon slår till honom i bröstet och biter ihop.

- Det där var väl onödigt. Jag kan faktiskt ta hand om mig själv. Det borde väl du om någon veta.

Den nu halft medvetslöse mannen grymtar men verkar vara för långt gången för att få fram något vettigt. Han hade uppenbarligen inte väntat sig det slaget och hade ett komiskt förvånat utseende när han föll till marken. Nu ser han mest ut som någon som fått något hårt i ansiktet. Han slutar grymta och ligger stilla men andast tydligt fortfarande.

Fenrir vände sig om lagom för att se näste karl segna ner på golvet. Jaha. Han suckade tungt, böjde sig ner för att plocka upp den medvetslösa karln som blödde från näsan, från golvet och hiva upp honom, något ansträngt, över axlarna, rätta till honom och sedan ta tag i den andre mannens arm för att helt enkelt börja släpa de båda därifrån. Var var Leif när han behövdes som bäst? Karln vägde ju som ett fyrtal hästar! Kanske inte riktigt, men nära nog. Inte ett ord kom från honom heller, och när mannen som faktiskt kunde gå själv, skulle börja följa efter självmant, så skulle Fenrir släppa taget om denne och fokusera på stackarn som hängde över hans axlar i stället. Denne skulle inte må bra när han vaknade och han skulle förmodligen få ett ganska otrevligt uppvaknande bland en hög vikingar.

Isabella följer efter Joan och ser förtvivlat hur de båda männen en efter en ramlar omkull i smärta.
Och att Joan själv bara smällde till en utav dem, fick henne att få stora ögon för ett ögonblick.

Mannen som presenterat sig som Fenrir inför Joan tidigare, börjar försöka släpa bort de skadade männen och hon går närmare.

- Vart ska du ta dem? hon såg på Fenrir, innan hon medlidsamt vänder blicken mot dem båda männen.

Joan ler mot Fenrir när han börjat släpa de båda männen och ser sig om för att hitta någon som kunde hjälpa till. I samma veva rusar James in på tavernan och man kunde se oron i hans ansikte.

- James!

Joan ropar till sig honom och han ser betydligt mer avslappnad ut när han närmar sig. Joan kunde bara gissa sig till vad pojken sagt. Hon nickar åt Fenrirs håll.

- Kan du hjälpa Fenrir med männen, så väntar jag och Isabella här tills du kommit tillbaka.

Joan vänder sig mot Isabella.

- Om inte ni vill gå genast förstås.

- Oroa er inte, min skeppsläkare är en av de bästa. Han verkade få den som brutit något att tillslut gå själv av egen maskin och han kunde fokusera på den som hängde lealös över hans axlar istället.

- Och om ni är oroliga så är det fritt fram att följa med till skeppen och inspektera vad karln kan. Han skulle ha ryckt på axlarna om det inte låg en stor klump över dem. En blick gick till James.

- Ser du till att den där följer med mig också, så är det hjälp nog. Den där var naturligtvis den som brutit något. Men tydligt inte ett ben åtminstone.