Barkväll Fenrirs första natt i England.

Edward tar med sig sir Bedivere och slår sig ner vid bordet.

-Du fortsätter med dina förolämpningar hör jag, säger han förargat och med förakt till sir Martin

-Inte bara att du förolämpar min syster och lady Joan med uttryck och tal utan du förolämpar även oss, en kung genom att prata så mot en kungs släktingar och desutom göra det i våran närvaro.

-Jag föreslår att du begrundar detta och drar ner på den jästa drycken innan du trampar i klaveret ännu mer än vad du redan har gjort.

Joan ler mot mannen som presenterat sig som Sune.

- Åh, lite fylla har jag råkat ut för förut, så det är ingen fara.

Hon nickar mot Edward när han sätter sig ner vid bordet och vänder sig sedan mot Isabella.

- Jag håller dig till det löftet.

Sedan tar hon ytterligare en klunk ur glaset.

Isabella nickar mot Sune och ler vänligt hon också. Hon ler sedan mot Joan för att visa att hon hört henne och att hon uppskattar vad han gör.

Varför var Edward tvungen att vara så motsträvlig. Hon älskade sin bror, men just nu önskade hon bara att han kunde försvinna. Förstod han inte att allt det här kommer att sluta i oense, fördomar och kanske till och med bråk, om han inte släpper det?
Isabella suckade och såg dystert ner i bordet. Hon försökte att bara låtsas om att hennes bror inte var närvarande.

- Min bäste kung. Inte ska du låta en slyngel som denne förstöra ditt humör en kväll som denna. Trots allt har jag en känsla att båda damerna kan försvara sig själv, och hennes nåd Joan gör det nog gott nog åt två. Han kunde inte låta bli. Damen verkade ha nog skinn på näsan så det räckte och blev över, vilket var en mycket bra egenskap hos någon vågade sig till krogar. Kan fanns det ett viss mått av förundran över detta i Fenrirs röst och ögon, och kanske höll han blicken lite för länge vid Joan från gång till gång.

- Granvik ligger en bra bit norr om Sunes rike. Inte många åker dit. Det är mörkt, kargt och kallt. Och om Kent ligger i England förstår jag om jag inte besökt det än. Det här är min andra tur till de här trakterna. Jag tar annars mina varor österut.

Fenrir drack lite mer av ölen, innan han lät syna Isabella.

- Och ni, ers nåd? Kommer ni från England också? Detta vänt till Isabella. Hon sa så lite, så kanske behövde hon bara lite uppmuntran.

Joan ler lite åt Fenrirs kommentar och möter hans blick när han ser på henne. Hon kände sig smickrad och man kunde se en antydan till rodnad på hennes kinder om man tittade efter noga. Hon såg ner i sitt glas som höll på att ta slut och började fundera på om hon skulle beställa in nytt eller börja ta sig till slottet eller inte. Det var trots allt ett trevligt sällskap, och Isabella ville inte gå riktigt än.

- Det förklarar att jag inte hört talas om det, jag har inte haft anledning till varken handel eller kontakter så långt norrut förut.

Hennes ögon började glittra när hon tänkte på sina hemtrakter.

- Ni borde besöka Kent om ni har möjlighet. Liddell Manor är fantastiskt. Det var mitt egna lilla palats när jag växte upp.

Hon tar ytterligare en klunk ut glaset och ler mot Isabella innan hon ser mot Edward för se om han kunde slappna av.

- Jag dra mig tillbaka nu, jag känner att jag inte är helt klar i huvudet. Vi hörs imorron mitt herrskap. Go'natt. sa riddaren och reste på sig och gick mot dörren.

Bedivere förflyttar sig till ett annat bord och ger sig in i ett parti schack. De 8 första dragen går rappt innan han vid de 9e börjar fundera..på en fråga från motspelaren säger han bara.

-vad jag kallar min öppning..hmmm draken så klart!

- Du Fenrir, säger Sune och petar denne i sidan. Hur kommer det sig att din bror hävdar att du är familjens skamfläck? Än så länge tycker jag inte att du ens till hälften lever upp till att bli kallad odåga.

Finns det en antydan till besvikelse i rösten?

Fenrir kände hur han blev petad i sidan av Sune. En harkling följde frågan som ställdes.

- Jadu, Sune. Det står över min vetskap varför, men kanske beror det på att jag inte alltid följer de seder som min bror anser jag borde ha. Att jag dessutom inte varit hemma längre än någon vecka, de senaste femton åren, och de gångerna endast förolämpat honom, kan vara en annan sak. Dessutom finns det vissa saker som inte bör tas upp bland...hmm... damer och kungar, möjligen.
Vad annat kunde han svara? Trots allt gick det inte att delge allt vid bordet.

- Dessutom finns det en viktig kunskap, som du bör lära dig, Sune. Det finns en tid och plats för allt. Med dessa ord högg han in på mjödet igen.
- Drick pojk, du kommer efter. Ett litet flin blev synligt kanske. Var det en utmaning?

Isabella förvånades lite över att uppmärksamheten hade riktats mot henne, men sken upp i ett leende.

- Ja, jag bor i Woodstock Palace. Det ligger nordväst härifrån och i närheten av Oxford. säger hon med en vänlig ton och ett mjukt leende, innan hon artigt tar en klunk ur sitt glas.

Joan lyssnade på vad som sades runt bordet och betraktade de båda männen som diskuterade. Hon såg ner i sitt glas som hunnit bli tomt under tiden och suckade lite, kanske var det dags att gå tillbaka och ta sig sitt bad. Hon var trött och det var mycket som hon tänkte på idag.

- Vill ni gå tillbaka Isabella, eller vill ni stanna ett tag till?

Hon visste inte riktigt vad hon ville göra själv just nu. Det var ett annorlunda och spännande sällskap kring bordet och hon var intresserad av vilka som befann sig här.

- Jag vet inte riktigt faktiskt. Tycker Ni att det är dags att vi börjar dra oss till sängs? Svarade hon vänligt Joan.

När Isabella väl kände efter, så kunde hon känna att tröttheten smått var på väg att smyga sig över henne och insåg att man kanske borde avsluta dagen. Men hon tyckte även det vore synd att lämna sällskapet.

Joan suckar lite lätt innan hon till slut vänder sig om mot Isabella igen.

- Ja, jag tror det är dags att dra sig tillbaka. Jag känner mig lite ohövlig mot kung Richard som inte träffade honom först.

Skuldmedvetet ser hon ner på sina händer.

- Nåväl, ett bad innan det blir allt för sent känns som en bra ide.

Hon reser sig upp och rättar till kläderna lite.

- På återseende mina herrar.

Sedan vänder hon sig mot Edward och nickar lite leende mot honom med en lätt nigning innan hon sakta börjar röra sig mot dörren.

- Jo, det förstås. säger Isabella lite eftertänksamt. Ja, vi borde väl ge oss av då.

Hon reser sig upp, och nickar och niger lätt mot sällskapet och sin bror.

- Jag får tacka för erat sällskap då. hon ler vänligt mot dem och följer sedan efter Joan.

När damerna reste sig var inte Fenrir sen med att själv komma på fötter och buga i deras avsked. Dock satte han sig ganska snart igen. Lite vingligt hade det börjat bli, trots allt. Rund under fötterna, så att säga. Handen fattade dock mycket snart tag om stopet igen och blicken vändes mot Edward.

- Ska du bege dig snart även du? Kanske lite mindre artighet nu när damerna var påväg hemåt.

Edward sitter och muttrar för sig själv, tittar upp och ger en bekreftande blick när Joan och Isabella tackar för sig.

Han sveper sitt vin, tittar upp på Fenrir efter hans kommentar, stäcker på sig, beställer in en kanna vin och häller upp ett glas, låssar på beltet slänger upp ena benet på pallen brevid sig, sätter sig till rätta och ser på Fenrir igen.

-Låt opasligheterna hagla nu när mina kära damer har gått.
-Låt drycken flöda och låt oss bete oss som barbarer.
-Ingen går nykter här ifrån

Han skrattade högt och nöjt åt Edwards kommentar.

- Nästan en man i min smak, om än bara nästan! Skål på det! Han höjde ett stop med mjöd, det som nästan bara hälften var kvar i, och svepte det. Nu skulle det drickas och käftas, fick han hoppas på.

-Det kan du ge dig på, har du inen anekdåt du kan förtälja från fjärran land

Något bord bort sitter tvåstycken män och viskar högjut till varandra och är uppenbart drukna. De ser ut att vara grov arbetare av något slag. Av deras konversation går inte mycket att höra men blickar, gester och råa skratt gör det fyfsat tydlight att det har med de kvinnor som nyligen lämnat och männen som är kvar.

- Fjärran land, säger du? Ujujuj, jag har hur många historier därifrån som helst. Trots allt har jag varit ute längre än jag minns. Han strök sig över det alltmer obefintliga skägget. Det ramlade fortfarande loss från gång till annan.

- Vi har förstås den roliga lilla historien om mitt skägg. Han flinade till, men snart vändes blicken åt de två karlarna som satt och viskade och han visade med en hand åt Edward att denne skulle vänta lite, innan han själv reste sig upp för att ta de steg bort som ledde till bordet med de två herrarna.

- God afton, mina herrar. Jag kunde inte låta bli att undgå erat tisslande och tasslande. Ja, viskande alltså. Har er mor inte lärt er att viska är bara till för förälskade kvinnor och små barn? Men, å andra sidan så är det kanske just det jag råkat springa på? Kanske kunde han få igång dem på något vis. Och han hade allt märkt att det var dem och damerna som det tisslat och tasslats om. Han var trots allt inte lika dum som han råkade se ut.

Männen sträcker och bröstar upp sig då de int är dummare än att de förstår att de blivit förpolämpade. Deras rödbrusiga ansikten blir om möjligt ännu rödare och en av den tar basunerande till orda

"Vad menar du pojkspoling! Tro inte att den fina hern kommer undan bara för att hans pappa råkar vara rik!"
Manen slår näven i bordet och ställer sig upp, fat och talrikar skallrar.
Borta i sitt hörn ser Lillebror upp från sit stop med drukken förvånaqd min. Solret i baren lägger sig en aning och bara de mest avlgsna fortätter som om inget har hänt.

Edward reser sig på vingliga ben och går bort till Fenrir.

-Jag tror skeppet är störskt och borde lära sig sin plats, men oj just det, han är ju bara en liten parvel som inte änns är torr bakom öronen.

Manen flinar och puttar på sin vän.

"Verkar som vi får banka högdjur i kväll. Pompösa fjollor"

Bägge skrockar rått och knäcker knogarna

- Pojkspoling? Nåja, jag har hört värre. Han röck lite på axlarna och kastade en blick på Edawrd när denne gjorde honom sällskap.

- Och min far är inte värst rik. Bror min som styr, men han har varken hjärna eller makt. Men om ni vill banka högdjur, var det så ni kallade oss? Så får vi väl se hur det går. Axlarna rullades och han synade de båda. De såg inte alltför tuffa ut.

- Fortfarande mycket nyfiken på vad ni mumlade om. Framför allt eftersom ni såg lite väl mycket efter damerna som gick. Ja, han väntade på att de andra skulle slå först.

Sune vaknar till från sina dagdrömmerier när de båda andra vid bordet reser på sig. Han flinar till när han ser vad det rör sig om. Det luktar slagsmål. Han kliver fram och ställer sig vid sina dryckesbröder.

-Äsch, jag går ed på att sådana som de ens kan slå ner en kärring. Syns på ögonen.

Han tar fram en läderrem ur en pung och knyter bak håret i nacken.