Barkväll Fenrirs första natt i England.

Isabella ser först på dem skadade männen, sedan på Fenrir och James, och tillslut landar en lite frågande blick på Joan.

- Jag vill följa med... och inte behöver du oroa dig, James är ju med! med dem orden ger hon Joan ett uppfodrande leende och en hoppfull blick.

Isabella tyckte faktiskt att hon borde få göra som hon vill, och hon hoppades att Joan skulle låta henne få gå med dem utan att några fler följde efter. Det var faktiskt väldigt jobbigt att bli uppvaktad hela tiden, och hon hoppades att Joan skulle förstå det.

James nickar och tar den andra mannen under armen, den arm han inte skadat och börjar leda honom mot dörren. Joan ser leende på Isabella och förstår mycket väl vad hon syftar på.

- Det är väl ändå inte mig ni bör fråga om lov för att få följa med.

Hon ser menande mot Edward som ändå var hennes äldre bror, men säger inget om det som egentligen är uppenbart. Joan ser mot Fenrir och man ser hur hon börjar fundera på något. Hon ser på mannen han har över axlarna och hon suckar.

- Jag tror faktiskt jag vill följa med, så jag kan prata med honom när han vaknar.

Hon nickar mot den medvetslöse mannen och vrider på handskarna hon håller i handen. En blick faller på Edward och hon suckar igen medan hon försiktigt skakar på huvudet.

Oroa dig inte Isabella, tänker hon när hon ser på henne. Jag följer med av andra skäl än att vakta på dig. Ett leende sprider sig över läpparna innan hon försvinner bort för en kort stund i funderingar.

Edward går och sätter sig igen, häller upp ett glas vin och sveper det.
Han viftar ät Joan och Isabella att gör vad dom känner för att göra
-MERA VIN! Mullrar han av irritation
-Man blir törstig av att slåss.

Isabella ler glatt. Leendet minskar dock lite när Joan säger att hon följer med, men av blickarna hon ger så tror Isabella att hon förstår vad Joans syfte är med att följer med är, och hon ler lite tacksamt tillbaka.

Hon springer fram och ger sin bror en kram och ett glatt leende, och hoppades att det kanske kunde få honom på lite bättre humör iaf. Sedan springer hon tillbaka till dem andra och ger dem en lite otålig och frågande blick, som för att fråga om man skulle börja gå.

Fenrir säger inte mycket mer, då han sagt mer än vad som behövs, och snart försvinner han ut genom dörren med karln över axlarna. Fort går det dock inte.

Joan ser sig om på männen, blicken faller på Edward och hon suckar lite lätt innan hon följer efter sällskapet ut. Hon ser på de båda skadade männen och leendet hon haft sen innan bleknat. Joan ser mot Fenrir.

- Jag... Jag är ledsen för det där. Mitt mål var att ingen mer skulle bli skadad.

Hon nickar mot mannen över Fenrirs axlar. Sedan muttrar hon lite för sig själv.

- Hellre en stolthet som fått sig en törn, än att bli allvarligt skadad.

Isabella får en orolig glimt i ögat och leendet bleknar när hon påminns om de skadade. Utan ett ord följer hon efter sällskapet ut.